Perikles Tolv Stordåd

Danmarks historia är präglad av en genomgående oerhörd slapphet som håller i sig än idag. Några tafatta försök att ta tillbaka Östra Danmark (Skåne) har gjorts och ibland lyckats lite på tur. Men en dansk har faktiskt, på modern tid, lyckats uträtta något värt att teckna ner i historiens annaler. Det är historien om hur luffaren Perikles kom att genom en serie på tolv stycken stordåd för att för evigt vinna en plats i rödvita hjärtan. Håll i er och häng med!

Upprinnelsen

Det är en mulen söndag i Köpenhamn och på en parkbänk utanför Tivoli gör vår hjälte ett tappert försök att sova ruset av sig när en ekande basstämma ljuder genom hans mörbultade huvud. "Perikles! Perikles vagna for fænden!". Vår hjälte sätter sig långsamt upp och gnuggar sina blodsprängda ögon. Bredvid honom sitter en lilaskimrande mansgestalt med ålderdomliga kläder, stort skägg och en hatt med vida plymer, käckt på svaj. "Vad vill do mig mand!?" kraxar Perikles fram innan han spottar en sur uppstötning på marken framför sig. Mannen sträcker fram sin hand och presenterar sig som Christian och säger sedan: "Perikles, mand! Jeg har ett oppdrag till dig. Do skal göre mig en tjenst." Vår hjälte flackar med blicken men nickar lyssnade åt mannen. "Varfør?" får han fram. Mannen tar åter till orda och säger "Perikles! Min folk verkar ha glemt hur yndigt væres land en gång var, och du må hjelp mig att få var Holger Danske att minnes hur stor vi en gang var!" Perikles ser frågande ut men känner sig medgörlig, huvudvärken till trots. "Vad skal jeg göre?" Mannen reser sig och pekar mot vattnet. "Bring mig huvet av den lile havefru Perikles!" Vår hjälte reser sig för att få lite överblick över omgivningarna och när yrseln tvingar honom att snabbt sätta sig igen har gestalten gått upp i rök. "For fanden" muttrar Perikles och tar sats genom att rulla sig en fedt av finaste Christiania skunk weed.

Det första stordådet

Vår hjälte drar mödosamt i sig spliffen och börjar sedan långsamt ta sig ner mot vattnet. När han passerar Kongens Nytorv ser han Lorenzo Woodrose spela för pengar på sin tolvsträngade gitarr. Perikles går fram till Lorenzo och säger att han behöver hans hjälp med en sak, efter att bli lovad det sista på spliff-fimpen som nu är placerad bakom Perikles öra går han utan omsvep med på att vara vår hjälte behjälplig.

De två spankulerar raskt gatan fram mot Langelinien där havefrun är placerad. De ställer sig en bit ifrån och delar på det sista av jollen. Det sprakar till i huvudet på Perikles och han stormar fram mot statyn med sin trogna promenadkäpp högsta hugg. Klong! ekar det ut över Köpenhamnsbukten när käppen träffar bronsen som statyn gjuten i, vår hjälte vacklar till och försöker fokusera blicken. Vad nu? Två huvuden!? Perikles utfärdar ännu ett slag med käppen, och nu syns hela fyra huvuden, ett slag till, åtta huvuden. Ännu ett och nu uppenbarar sig inte mindre än sexton huvuden för Perikles, nu skrämd av sin övermäktiga fiende. Han backar mot Lorenzo som hittills stått och iakttagit med försiktighet. "For fanden mand denne her er umøglig!" utbrister vår hjälte varpå Lorenzo halar fram en liten påse tjack ur fickan på sin urtvättade jeansjacka. "Detta gör gott för dagens dont" säger Lorenzo och lägger en kryddmåttsstor hög i sin utväxta lillfingernagel. Perikles drar hastigt i sig det och nu plötsligt syns bara ett huvud på havefrun och han slår ett slag med full kraft mot huvudet. Slaget klingar ut men huvudet är orubbligt.

Perikles ställer sig pustandes vid Lorenzo som nu får en idé. "Mand dette trick fick mig en gang ud från en bajamaje som gått i dødvande pa Roskilde 96!" Han tar loss den tjockaste strängen på sin gitarr och sen använder våra hjältar den stålspunna strängen som en bågfil och sågar likt två timmerhuggare i stånd att fälla skogens högsta träd loss huvudet. Det plumsar ner i vattnet och Perikles fiskar upp det för att sedan lägga det i sitt luffarknyte och sedan raskt gå mot närmsta bar. Våra hjältar pustar ut med varsin Tuborg men Perikles hör huvudet säga de otäckaste saker, freakar ur och lämnar både Lorenzo och sin halvdruckna öl till sitt öde.

Perikles befinner sig återigen på Köpenhamns gator, rädd och stressad som aldrig förr. Huvudet måste väck, den här Christian får säga vad han vill! Men var? Den panikslagne Perikles får nu en idé, huvudet ska tillbaka dit det kom ifrån och han styr sina stapplande steg mot Assistens Kirkegård där han minsann hört att Havefruns upphovsman H.C. Andersen fördes för sin sista vila. Efter en mödosam vandring upptäcker Perikles att de flyttat graven till Frederiksbergs Ældre Kirkegård, de svinen! Efter att ha ännu mödosammare promenerat den långa vägen dit så hittar han graven där det stornästa liket ska vara placerat, tar fram huvudet och mular ner skiten i jorden och välter gravstenen över, för säkerhetsskul. Han torkar händerna på byxbenen och kilar in på en kiosk och köper en flaska Di Ægte Hornbæker akvavit som han dricker en stadig klunk ur och somnar på en närliggande bänk.