Västerbotten

Västerbotten är en plats där man arbetar. På söndagar skäms och ber man, resten av veckan arbetar man. Här tågar ortordoxt marxistiska skogsarbetare, uppgödda på uteslutande vegansk husmanskost, mot masurbjörkskogar för att ideellt säkra rikets exportnäring. I landskapets huvudstad, Umeå, regerar den socialdemokratiska elitens representant samrådigt med näringslivets dito över bortskämdra horungar med akademisk examen. Här tillåts ingen folkvilja stävja den bygg-entusiasm som skapar arbetstillfällen genom att oförtrutet omforma samma gata år ut och år in. Landskapates många karja bergssluttningar har av det generösa näringslivet upplåtits till den exotiska och kulturreaktionära urbefolkningen som vallar sina renar till trolltrummans sataniska rytm.

Västerbotten är, som den uppmärksamme redan slutit sig till, en smältdegel där samiska snöskotermekaniker lever sida vid sida med lestadianska punklegender och amerikanska akademiska stjärnskott som lockats dit av Umeå universitets kvinnliga rektors idoga nigande inför det annorstädes förfördelade näringslivet. I inlandet har den sociala ingenjörskonstens ivriga små bävrar byggt ett uppsamlingsläger för varghatande volvoägare och arbetslösa tailändska ungmöer. Det för bygden karaktäristiska svårmodet upplättas av den frihetsälskande lokalpatriotism som tar sig uttryck i skändandet av like tjuvfällda som fridlysta lodjur.