Skelleftesupa

Att skelleftesupa är att supa så som ungt folk gör i den västerbottniska staden Skellefteå. Vad som särskiljer skelleftesupande från supande i större städer i närheten är att man inte kan va så jävla knusslig med vem man super med. I större städer kan man kanske lyxa på med att bara supa med folk från sin egen kulturella kategori, men skulle man hålla sig till den regeln i Skellefteå skulle det inte resultera i mycket eftersom alla punkare därifrån flyttar till Luleå och alla naziskins till Sundsvall eller Härnösand. På så vis blir supandet en gemensam social angelägenhet. Ofta finns en indelning baserad på ålder. Så alla från en viss åldersgrupp möts och krökar, och ibland hänger några äldre veteraner på, som inte får gå på krogen på grund av en serie invecklade missförstånd. Så man möts på en gräsplätt i Anderstorp på sommaren, eller i en soclägenhet på vintern. Där sitter nån hippie och hinkar i sig vodka explorer blandad med plupp chokladmjölk tillsammans med en nazist, samtidigt som en wiccantjej snackar med en kicker om hur månen påverkar menstruation och en trallpunkare bestämmer att det nog är en riktigt bra idé att starta ett trollpunkband med nazistens kusin, skinnskallen som brukar kallas Gropen (en gång efter gympan i trean påstod någon att Jonatan, som han egentligen heter, hade en ytterst djup röv - därav Gropen), vars samling av dolkar från tredje riket är vida omtalad från Frostkåge i norr till Hjoggböle i söder.

Denna aspekt av skelleftesupandet kan användas för att förklara varför bruksortskängband ofta ser ut att vara sammansatta av folk från väldigt olika kulturella walks of life. Läsaren är så klart bekant med fenomenet där en hårdrockare går ihop med ett popsnöre, en kille som kör stilen benzoberoende träslöjdslärare och en hjärndöd trallpunkare för att tillsammans skapa kompromisslös kängpunk med texter om att sparka in skallen på chefen för parkförvaltningen. Inget av detta hade uppstått utan skelleftesupande.

Detta alkokulturella fenomen är givetvis inte begränsat till Skellefteå. Det är så här ungdomars supande ter sig i de flesta svenska städer som saknar demografiskt underlag för homogent pimplande. Företeelsen kunde lika gärna kallats Eskilstunasupande, Mariestadsupande et cetera. Men som i fallet med så många andra kulturella fenomen, som frikyrklig inavelslitteratur, är Skellefteå exemplet som står ut bland alla de andra som det mest extrema.