Sång

Sång är oftast det mest överskattade inslaget i ett vanligt musikstycke. Just när introt försatt lyssnaren i önskad stämning är sångaren där och gastar ut sina platta betraktelser eller dramaturgiskt undermåliga sagor. Allt man vill är att låta sig uppslukas av Jon Lords (RIP!) magiska orgel eller Moe Tuckers förhäxande trummor, men så fort man börjar slappna av och sväva iväg i fantasin kommer det någon jobbig jävel och talar om att den här låten minsann handlar om en schweizisk alpstuga som brann ner, en lite vitare nyans av blek eller kanske ett lila dis. Denna fula ovana tros härstamma från popmusiken för att låtarna där är så urbota tråkiga att enda sättet att få människor intresserade är att lägga till en sentimental text om att tjejer bara vill ha kul, flickorna på TV2, att man inte kan få någon (tillfredställelse) eller att USA visst bryr sig om Afrika. Där är det väl okej, skit samma liksom eftersom det ändå är svintöntigt med popmusik. Men i riktig musik räcker det med en inspirerande titel och max, MAX! en repetitiv refräng ungefär som i Expoliteds Sex and violence. Den i många sammanhang utskällda proggen föregår här med gott exempel och nöjer sig ofta med att bara låta sångaren svammla fram något om in-a-gadda-da-vida eller att Gösta kommer in på besök. Sången blir då mer som ett instrument bland alla andra, vilket får anses vara en kompromiss vi kan leva med. HC är också okej för där sjunger sångaren så fort att ingen ändå hör vad hen säger. För alla andra genrer gäller den enkla tummregeln: är du inte poet av samma kaliber som John Fogerty så får du ha sång på max en fjärdedel av låten men helst inte alls. Låt lyssnarens egen fantasi göra jobbet och alla blir nöjda och glada.