Västerbotten

Västerbotten är en plats där man arbetar. På söndagar skäms och ber man, resten av veckan arbetar man. Här tågar ortordoxt marxistiska skogsarbetare, uppgödda på vegansk husmanskost, mot masurbjörkskogar för att ideellt bidraga till rikets exportnäring. I landskapets enda tätort, Umeå, regerar socialdemokratins utsände missionär samrådigt med näringslivets dito över bortskämdra horungar med akademisk examen. Här tillåts ingen folkvilja stävja den bygg-entusiasm som skapar ekonomisk tillväxt genom att årligen riva upp och asfaltera om stadens samtliga gator. Landskapates många karja bergssluttningar har av det generösa näringslivet upplåtits till den exotiska urbefolkningen som vallar sina renar till trolltrummans sataniska rytm.

Västerbotten är, som den uppmärksamme redan slutit sig till, en kulturell smältdegel där samiska snöskotermekaniker lever sida vid sida med laestadianska punklegender och amerikanska akademiska stjärnskott som lockats dit av Umeå universitets kvinnliga rektors idoga nigande inför det annorstädes förfördelade näringslivet. I inlandet har den sociala ingenjörskonstens ivriga små bävrar byggt ett uppsamlingsläger för varghatande volvoägare och arbetslösa tailändska ungmöer. Det för bygden karaktäristiska svårmodet upplättas av den frihetsälskande lokalpatriotism som tar sig uttryck i skändandet av lika fridlysta som tjuvfällda lodjur.