Vikingarock

Tycker du att Oi!-punk inte låter kackigt nog? Tycker du att det är häftigt med Tor och Oden? Är du intresserad av införandet av en etniskt och rasmässigt homogen nation men pallar inte riktigt stå för den åsikten i ur och skur? Då är vikingarock något för dig!

Vikingarock är en musikgenre som likt sin nästan diametrala motsats på den musikaliska höger/vänsterskalan, anarkopunken, främst kännetecknas av dess textmässiga och estetiska innehåll, snarare än hur musiken låter. Det kan vara lite mer åt det extremt mesiga Bathory-ripoff-hållet och det kan vara åt pissdålig Oi!-som-inte-ens-Oi!-Robert-tycker-är-nåt-att-ha-och-han-gillar-ta-mig-fan-all-Oi!-Oi! och däremellan lite allt möjligt. Hela 65% av låtarna är i regel smäktande akustiska ballader om vikingakrigare, vikingaslag, vikingaskepp, vikingahjälmar och så klart en och annan låt om ren och skär nationell chauvinism.

Banden som utgör stommen i genren är Ultima Thule, Hel och Völund Smed. Det gäller också att hålla täta skott mot RAC och inte vara för rasistiska, utan bara sjunga om nationen och Tor och Oden snarare än att sparka ner bruna människor bara för att. Man behöver dock inte vara en del av EXPO:s redaktion för att fatta att det här är en pyttelite rumsrenare form av vit makt-musik. För den unge raskrigaren i Tidaholm som hör Hels låt Eldsjäl och dess refräng "Kärlek till vårt fosterland ger kraft och mod till män. Heder till vårt kära folk där eldar brinner än" kanske kan bli svår att välvilligt tolka som att handla om nåt annat än ett krig mellan hudfärger.

Visst är det hemskt med oförblomerad nationalism, men vikingarock bör i första hand tas avstånd från för att det är så jävla, jävla dåligt. Lyssna bara på Ultima Thules version av "Fattig Bonddräng" med en illa programmerad trummaskin och sjungen med tuff killröst. Ett lågvattenmärke även i en genre som i sig är ett lågvattenmärke i västerlandets historia.