Paris

Paris är huvudstad i det rike de flesta läsare känner som Gallien från serierna om Asterix och Obelix men som numera går under namnet Frankrike. Viljan att gå sin egen väg präglar Frankrike i allt från synen på vad ett monogramt äktenskap innebär till huruvida det är okej att testa atombomber på karibiska korallatoller, så det är ingen slump att även fusionjazzens murkna flaggskepp Magma stammar härifrån. Med en kreativ blandning av John Coltrane och Carl Orff, toppat med det hemmasnickrade språket kobaïan, har Magma längre tilbaka än någon orkar minnas sett till att göra Paris känt för något annat än som målgångsstad i Tour de France. Parisarna (ortsbefolkningen, inte korvskivorna) är otroligt stolta över detta och skryter vitt och brett om sin världsställning så snart tillfälle ges. Om till exempel Jethro Tull har vägarna förbi och Ian Anderson blåser igång sin tvärflöjt så gäspar parisarna bara lite förstrött och säger med en ironisk ton att ”Visst, det där låter väl lite kul på ett naivt sätt. Men så länge det inte går i 9/8-takt är det inte värt mer än ett halvt öras uppmärksamhet”. Det står naturligtvis parisborna fritt att tycka så här, och den som är tanklös nog att råka säga något annat belönas genast med ett porträtt i Charlie Hebdo där denne har sex med ett djur, heilar åt en jude och injeceras med HIV av en svart man. Fransmännen definierar nämligen god satir på ungefär samma sätt som de gör med god rockmusik. Man blir ju ändå lite nyfiken på om de inte undrar varför ingen utanför rikets gränser är intresserade av vad Magma håller på med, men då himlar parisarna bara ögonen, säger några ord på kobaïan och går därifrån.

Förutom detta kan staden även skryta med punkbandet Métal Urbain som, tillsammans med Povel Ramel, sägs ha varit Onkel Kånkels största influens.