Videotex

Videotex (i Sverige även kännt som Datavision och Teledata) var från ca 1980 Televerkets stora satsning på ny informationsteknik. Användarna (både företag och privatpersoner) kunde nå centralt lagrad text och enkel grafik via telenätet, och ta del av informationen genom en bildskärmsterminal liknande en enkel dator. Tekniken var enkelriktad så att användaren bara kunde hämta hem information men inte sända någon egen.

Informationen presenterades i en trädliknande sidstruktur och hade en grafisk form som påminner om Text-TV. Svenska massmedieföretag, bland dem TT och flera landsortstidningar, engagerade sig tidigt i den nya tekniken, bl a med nyhetstjänster. Fagersta-Posten engagerade sig dock aldrig. Även Posten byggde under namnet Postel upp tjänster som gjordes tillgängliga genom publika terminaler. Tekniken begränsades av låga överföringshastigheter och att den enkla grafiken inte tillät några bilder. Bland de tjänster som överlevde längst fanns en koppling till bilregistrets databas.

Videotex blev aldrig någon succé i Sverige och lades ner i början av 1990-talet. I Frankrike, under namnet Minitel, hade man med viss framgång använt systemet, med bl.a. gratis terminaler till hela befolkningen. Det mest använda området där var dock enklare former av så kallade "heta linjer" där användaren tog emot korta erotiskt orienterade meddelanden.

Videotex skrala genomslag berodde antagligen på att tekniken var relativt dyr att köpa in jämfört med en vanlig telefonkatalog, som i princip kunde uppfylla samma tjänster.
[1]