Gulsvansad ullapa

Den gulsvansade ullapan (Cornelis ludopus) är ett djur i grenen primater på djurrikets brokiga släktträd. Dun gulsvansade ullapan finner den som har både tur och skicklighet i Braziliens djupa djungel. Forskare uppskattar att jordens totala bestånd av gulsvansade ullapor uppgår till mindre än tvåhundra djur. Anledningen till detta var länge en gåta för den internationella förskarvärlden. Två av de få ackademiska experter som ägnade sig åt studiet av den gåtfulla apan, Dr. Martin Zimmerstein och Professor Helena Goodman, uttalade sig i en akademisk artikel publicerad i Nature 1983 om att anledningen till apans låga födelsetal och alarmerande stora dödstal med stor säkerhet var att apans naturliga habitat blivit rubbat av den för Brazilien ekonomiskt viktiga skogsindustrin. Ett forskarteam vid Vancouver University i Kanada motbevisade dock att detta var huvudanledningen till apans låga antal. Istället, visade man i forskning som väl motsvarade de allra strängaste akademiska krav på vetenskaplighet, var artens största nackdel och genetiskt nedförda akilleshäl att den helt enkelt var så sanslöst dum. Det tyngsta beviset som man lade fram i artikeln ("The Genetic Key to the Mortality Rate of Cornelis Ludopus", Applied Biogenetic Science 49 (1989) sid 34-56) var resultaten av en närstudie av en isolerad grupp individer, den enda som levde söder om Amazonasfloden. Den visade nämligen att gruppen på grund av att de jagat individuellt efter att dess ledardjur dött och inte ersatts av ett annat glömt bort vad deras huvudsakliga bytesdjur var liksom vad dess naturliga metod för att finna och döda det var. På grund av detta dog alla djuren i gruppen av svält och svältrelaterade olyckor, så som att ramla ner från träd av utmattning. Vad som dock inte hjälper arten i dess förvirrade existens är att den inte har förstånd nog att skyggas människor. I stamkulturerna i området kring det i vilket de största apgrupperna normalt håller till finns många berättelser om hur gulsvansade ullapor kommit intraskande mitt i människobyn. Detta har troligen skett med sådan frekvens för några hundratals år sedan att folket i en av stammarna i området talar om sig själva som "folket som besöks av den dumma apan." Apans dumhet har blivit så omtalad i forskarvärlden att den har använts av kreationistiskt inriktade forskare som ett bevis mot evolutionsläran. Man påstod att den gulsvansade ullapans så nära släktskap med andra primater, som uppvisar komplicerade sociala system och hög problemlösningsförmåga, enligt den evolutionära utvecklingsteorin omöjligt kan kombineras med sådan extremt låg intelligens. Enligt teorin om naturligt urval borde apans intelligens ha utvecklats i samma takt som apan genetiskt förändrats från dess att den skiljt biologiskt från andra idag levande apsorter. Denna teori har dock motbevisats i en rad artiklar av framstående genetiker.

Föda och beteenden

Apans naturliga föda består till största delen av fisk. I viss utsträckning äter den också mossa. För att döda fisken rusar apan omkring i grunt vatten och slänger sig efter fiskar. När den fångat en slänger den fisken långt in i skogen och går sedan och hämtar den. På tiden det tar för apan att hitta igen fisken hinner fisken, med råge, dö av syrebrist. När fisken väl är död suger apan på den så länge att bara slamsor återstår. Dessa lägger apan av okänd anledning i en äcklig liten hög centralt i den yta där de lever.

Gulsvansade ullapan i mytologin

I fler av de stammar som lever i den Gulsvansade Ullapans närhet finns versioner av myten om de två bröderna Gazam och Korooko. Denna myt berättar hur en man vid namn Hakkah hade två söner varav en, Gazam, av avund för hans broder, Korookos, nära förhållande till fadern slog sin bror i huvudet med en sten. Korooko blev av detta så dum att han inte riktigt kunde reda sig själv. Fadern blev nu arg på Korooko, eftersom han trodde att dumheten kom sig av att Korooko åt av den förbjudna svampen. Han förskjöt nu sin son, som gick att leva djupt inne bland träden, som aporna. Med tiden blev han som sina vänner aporna luden och fick en svans. Så förokade han sig och blev således anfader till den Gulsvansade Ullapan. Apan omtalas också i uttryck som används i språkområdet, så som "att lura en dum apa," vilket syftar till en enkel men osympatisk bedrift.