Sleaford Mods: Skillnad mellan sidversioner
Ingen redigeringssammanfattning |
Ingen redigeringssammanfattning |
||
| (En mellanliggande sidversion av en annan användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
Sleaford Mods är en duo från Nottingham som spelar en musik bestående av lika delar hiphop, post-punk, grime och spoken word. Det här låter på pappret helt uppåt väggarna dåligt | Sleaford Mods är en duo från Nottingham som spelar en musik bestående av lika delar hiphop, post-punk, grime och spoken word. Det här låter på pappret helt uppåt väggarna dåligt (taget [[lagen om genrekvotens fallande kvalitetstendens]] i beaktning) men är i själva verket helt fenomenalt. Liveutrustningen består av en mic till sångaren Jason Williamson och en laptop på ett par ölbackar för va fan man nu ska kalla duons andra del Andrew Fearn, som klickar igång ett förprogrammerat beat och spenderar resten av låten med växelvis gunga i takt, mima med i texten, dricka burköl, lira fickpingis och röka e-cigg. Det här retar såklart gallfeber på alla bakåtsträvare som tycker att musik ska göras med riktiga instrument och att det är extremt slappt. Williamsons kommentar är att det inte behövs fler "...assholes walking around like the fucking Stratocaster was invented yesterday." Det här är musik för ett nytt århundrade och gillar man det inte kan man piss off. Texterna består av lika delar svordomar och smarta rader om [[alienation]] och andra av det moderna samhällets sämre sidor. Hypen är total; Andres Lokko är eld och lågor och ingen mindre än Iggy Pop har kallat dem för rock n' rollens framtid, vilket lär göra gubbrockarna än mer irriterande. Det har nu gått tillräckligt lång tid för att hipsterstämpeln ska ha tvättats bort, so get with the program kids! | ||
[[Kategori: Musik]] | [[Kategori: Musik]] | ||
Nuvarande version från 28 augusti 2016 kl. 10.41
Sleaford Mods är en duo från Nottingham som spelar en musik bestående av lika delar hiphop, post-punk, grime och spoken word. Det här låter på pappret helt uppåt väggarna dåligt (taget lagen om genrekvotens fallande kvalitetstendens i beaktning) men är i själva verket helt fenomenalt. Liveutrustningen består av en mic till sångaren Jason Williamson och en laptop på ett par ölbackar för va fan man nu ska kalla duons andra del Andrew Fearn, som klickar igång ett förprogrammerat beat och spenderar resten av låten med växelvis gunga i takt, mima med i texten, dricka burköl, lira fickpingis och röka e-cigg. Det här retar såklart gallfeber på alla bakåtsträvare som tycker att musik ska göras med riktiga instrument och att det är extremt slappt. Williamsons kommentar är att det inte behövs fler "...assholes walking around like the fucking Stratocaster was invented yesterday." Det här är musik för ett nytt århundrade och gillar man det inte kan man piss off. Texterna består av lika delar svordomar och smarta rader om alienation och andra av det moderna samhällets sämre sidor. Hypen är total; Andres Lokko är eld och lågor och ingen mindre än Iggy Pop har kallat dem för rock n' rollens framtid, vilket lär göra gubbrockarna än mer irriterande. Det har nu gått tillräckligt lång tid för att hipsterstämpeln ska ha tvättats bort, so get with the program kids!