Stranger things

Tv-serien Stranger Things innebar att den breda allmänheten fick uppleva tv-världens motsvarighet till retrohardcore. Under det tidiga 00-talet förlikade sig merparten av världens hardcorescen med att det egentligen inte var någon idé att försöka hitta på något nytt. Punkmusiker hade vid det laget testat att spela punk snabbare, långsammare, hårdare och mjukare än vad 80-talets förgrundsgestalter gjort. Efter ett experimentellt 90-tal hade man gått full circle, och befann sig rent estetisk i en cul-de-sac (återvändsgränd på fromage) där det enda intressanta man kunde komma på att göra rent konstnärligt var att efterapa sina idoler från 80-talet både musikaliskt och grafiskt. De skickligaste banden från hardcoremusikens retroera lyckades foga samman klassikernas mest intressanta delar för att skapa en tillfredsställande helhet, medan de sämsta bara bytte texterna på random Black Flag-låt och behöll resten.

Stranger Things återspeglar den sämsta retrohardcoren. Den som tittat på den mest tongivande sci-fin från 1980-talet kan alla Stranger Things karaktärer utantill, förstår vad som kommer hända i nästa scen, osv. Som roligast går tittandet/lyssnandet ut på att man försöker dissekera den nya produkten, typ "Aha de har snott introt till We Gotta Know till sin refräng" eller motsvarande "Ahhh det här är scenen från ET". I stunden kan det ge en viss glädje för att man blir glad av att höra/se saker som man känner igen och därmed på förhand förstår. Men eftersmaken är en fadd sådan, eftersom man snart inser att man inte har tagit del av något nytt i någon egentlig bemärkelse, utan bara samma gamla, om och om igen.