Den tyska mustigheten

Den tyska mustigheten har på oräkneliga vis påverkat Europas kulturhistoria och är dessutom föremål för mycket skratt och hån utanför Tysklands gränser, framförallt i Skandinavien. Den tyska mustigheten har lett till två världskrig och består i filosofiskt grubbleri av sådana som Kant, Nietzsche och Marx och Hegel. Det är lederhosen, apfelstrudel, Wagner, marschmusik, Caspar David Friedrich, byggnadsverk så som Branderburger Tor i Berlin. Det är kryddiga korvar och ölglas formade som skodon. Hos den enskilde individen kännetecknas den tyska mustigheten av ett slags koleriskt storhetsvansinne, märkliga klädval, en akut brist på självdistans, samt skägg. Tysken känner sig mest tillfreds när saker och ting görs utan ett spår av självinsikt men desto mer jävlar anamma. Ska det skrivas bok, ja då slutar man inte förrän man har två band som är helt obegripliga för alla utom en liten grupp specialutbildade universitetsfilosofer. Ska man bygga ett monument börjar man med att beställa 200 ton vardera av de enda tänkbara byggmaterialen - gjutjärn och granit. Ska man äta en macka är det en svart, kompakt och blytung brödkloss som åker fram ur skafferiet och sköljs ned med skummande öl. Och när man blir överhettad av att göra allt detta och vill ta ett svalkande dopp sliter man helt sonika av sig sitt bomullsfängelse och vadar ut i sjön utan att be om ursäkt för ens hiskeliga kropp.

Walhalla i Bayern, ett uttryck så gott som något för den tyska mustigheten. Också frodigheten hos buskaget som man planterat kring det är typiskt mustigt