Folklig postkolonial dekonstruktionshumor: Skillnad mellan sidversioner
(Skapade sidan med 'Folklig postkolonial dekonstruktionshumor är en rätt smal form av referenshumor som framförallt kommit att bli populär bland Europas lärda medelklass. Ett vanligt grepp i...') |
Ingen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
Folklig postkolonial dekonstruktionshumor är en rätt smal form av referenshumor som framförallt kommit att bli populär bland Europas lärda medelklass. Ett vanligt grepp i genren är att utse en icke närvarande person till språkrör för åsikter som till stor del sammanfaller med kolonialtidens grumliga idéer om vi och dom och sedan peka på hur absurda sakerna som den icke närvarnde personen säger är. I begynnelsen var genren dock betydligt spretigare och | Folklig postkolonial dekonstruktionshumor är en rätt smal form av referenshumor som framförallt kommit att bli populär bland Europas lärda medelklass. Ett vanligt grepp i genren är att utse en icke närvarande person till språkrör för åsikter som till stor del sammanfaller med kolonialtidens grumliga idéer om vi och dom och sedan peka på hur absurda sakerna som den icke närvarnde personen säger är. I begynnelsen var genren dock betydligt spretigare och som pionjär räknas amerikanen [[Kelsey Grammer]] med sin slap-stickshow om den parsisik-indiska postkoloniala teoretikern Homi K. Bhabhas invecklade vardag på rullskridskor i porslinsaffär, en kontorsstol vars knarrande påminner om [[flatologi|flatulens]], sammanblandning av salt- och currykar, ett möte med en snickare med en lång planka på axeln, och mer därtill. I [[Sverige]] möter man oftas folklig postkolonial dekonstruktionshumor i P3s <i>Tankesmedjan</i> och nån gång ibland i podcasten <i>Lilla drevet</i> när Ola Söderholm försöker tvätta av sig stämpeln som skinntorr och drar en [[JVVF]]-harang som Liv Strömquist sedan bemöter med en påläst och mycket roligare fundering. | ||
[[Kategori: Nöje]] | [[Kategori: Nöje]] | ||
Nuvarande version från 7 september 2016 kl. 06.16
Folklig postkolonial dekonstruktionshumor är en rätt smal form av referenshumor som framförallt kommit att bli populär bland Europas lärda medelklass. Ett vanligt grepp i genren är att utse en icke närvarande person till språkrör för åsikter som till stor del sammanfaller med kolonialtidens grumliga idéer om vi och dom och sedan peka på hur absurda sakerna som den icke närvarnde personen säger är. I begynnelsen var genren dock betydligt spretigare och som pionjär räknas amerikanen Kelsey Grammer med sin slap-stickshow om den parsisik-indiska postkoloniala teoretikern Homi K. Bhabhas invecklade vardag på rullskridskor i porslinsaffär, en kontorsstol vars knarrande påminner om flatulens, sammanblandning av salt- och currykar, ett möte med en snickare med en lång planka på axeln, och mer därtill. I Sverige möter man oftas folklig postkolonial dekonstruktionshumor i P3s Tankesmedjan och nån gång ibland i podcasten Lilla drevet när Ola Söderholm försöker tvätta av sig stämpeln som skinntorr och drar en JVVF-harang som Liv Strömquist sedan bemöter med en påläst och mycket roligare fundering.