Jazzfingret

För den som helt saknar fingrar finns som tur är proteser för den som önskar köra jazzfingret på en spelning.

Innan Dio gjorde världen till en bättre plats genom att uppfinna the horns fick man ta till andra knep när man ville visa med händerna att en låt var bra. Den gamla klassikern med tummen upp har aldrig riktigt fått fäste på spelningar trots att den går att spåra ända tillbaka till tiden när toga betraktades som ett seriöst plagg. Kanske hänger det ihop med tecknets militära bakgrund för en äkta rocker vägrar som bekant att inordna sig i raka led (om det inte är nån cool pastisch som typ Kiss army eller Turbojugend så klart). Valet föll då på jazzfingret, som går ut på att knyta handen i en näve förutom pekfingret som lämnas i en rät position. Handen riktas framåt eller snet tuppåt, vad som känns bäst, och överarmen skakas därefter rythmiskt till takten i musiken. Vill man kan man även komplettera med att gnola ett ”do-bi-do-de-li-dooo” eller nåt sånt. Vad denna gest är tänkt att symbolisera har aldrig riktigt utretts men det troliga är väl som vanligt en snopp med stånd. Ska man tro alla gamla stötar var ju livet mycket hårdare förr i tiden så det kan också vara så att jazzfingret egentligen skulle ha varit the horns men att den som kom på det först hade sumpat lillfingret i en svarv eller lekt med dynamit, som det säkert inte var åldersgräns på då.