Diskussion:Arbetarklassrock

Det bär emot att se Manowar på en sån här lista. En smärtsam insikt är att inse hur barndomens hjältar faktiskt bara är Ultima Thule på ett språk man inte riktigt behärskar. Ergo, Manowar är SA för det tyska proletariatet där CCR är Kurt Eisner och USPD för Bayerns emporium.

En undran: är det okej att ta bort saker på listor som denna, exempelvis KSMB som är helt uppåt väggarna?

/Ekis

Jag tycker man kan gnälla lite i hopp om att något ska tas bort, om man har rimliga argument. Så shoot, Ekvald.

/TB

Jag är inte heller något stort Manowar-fan, men DeMaio lovade att ta i med hårdhandskarna då han fick reda på att många av de som jobbade på Getaway inte fått betalt. Så det ska han ha! /HratvinnFlygur

Nej jag accepterar inte att Manowar under några omständigheter skulle flyttas från listan, men det förstod jag det inte som att Ekis ville heller? Alla arbetarklassrockband är ju inte CCR. Men jag blev nyfiken på vad Ekis har att säga om KSMB.

/TB

Gokväll ärade skribenter!

Alltså, mitt problem är att punk i alla dess former alltid har varit ett medelklassfenomen. Ni får ursäkta sociologin men, tyvärr. Att KSMB kom från hederlig del av Stockholmseländet gör ingen egentlig skillnad. Det har bara varit en extra krydda för akademikerkidsen att KSMB har rätt credentials. Det enda egentliga undantaget är den svenska kängpunken, förvisso endast lokalt. Du går av skiftet på Avesta Jernverk, går hem å drar på Uncurbeds förrförra. Nä, fan, du spelar i Uncurbed. Eller så vaknar du i Kristinehamn av alla ställen å botar det med Avskums tidiga, eller varför inte nåt nytt. Kan till och med vara så att du är nostalgisk över när du kunde gå av ett skift för att se cimex spela på rock-borgen. Detsamma gäller självklart köttgrottorna å. Troublemakers är undantagna.

Sedan till själv rocken. Även fast det kanske inte framgick så är det min mening att Manowar inte hör hemma på listan, dom är alltför wagnerska. Däremot funkar allt i The new wave of british heavy metal. Framförallt Judas Priest. Utanför öarna så skulle jag även säga att Accept är true. De tyska Krupparbetarna lär ju ha sjukskrivit sig en masse då Restless and Wild släpptes. Detta kan man tänka sig ledde till att Accept förbjöds på Taiwan och i Sydkorea. Nu svamlar jag.

Å sedan är ju frågan vad ett gäng jäkla hippies, läs Grateful Dead, har på listan att göra.

Men min egentliga frågeställning är hur det funkar med redigering av artiklar. Får man ta lagen i egna händer eller ska det alltid föregås av diskussion? Nu börjar jag bli långrandig å i själva saken så är jag en glad amatör, vet inget om varken arbete eller rock.

/Ekis

PS

Jag glömde det viktigaste. All jäkla oi-punk som använder nå arbetarmumbojumbo som alibi för att spöa pakistanier. Detta gäller alla oi-band utan undantag (kanske blitz då i så fall). Som den gode Marx med efterföljare poängterat, det är skillnad på klass för sig och i sig. Och den reaktionära skiten som britterna bombarderat stackars oskyldiga svenska arbetarungdomar med sedan slutet av sjuttitalet är inte mer arbetarklass-whatever än valfri hobbexkatalog, grus, spik eller varför inte solen.

För att inte tala om den där Bruce Springsteen, fy fan. Han skrattar hela vägen till banken där han sätter in sitt stöldgods. Allt han vet om Amerikats arbetare har han lärt sig i "Deer hunter", å det temat kan ju man mjölka i all evighet. Åtminstone tills revolutionen kommer...

DS DS

Lite kontext: Ovanstående skrivet av en snubbe med mer än 600 högskolepoäng i bagaget, som sen sadlade om och skrev in sig på folkhögskola och nu anser Bob Dylan vara bättre än Neil Young.

Hittills har nog ingen här egentligen reflekterat över vad man får och inte får göra, man har bara gjort. Jag kan störa mig på en del poster men tycker det är bättre att dessa står kvar mot att någon slags makthierarki ska råda. Nu har jag förstås adminrättigheter så jag inser att jag är rätt sårbar i diskussionen. /Kråkan

Och jag hajade aldrig riktigt vart du stod i frågan om Troublemakers? /Kråkan

Troublemakers är goa gubbar.

/Ekis

Jag håller helt och hållet med kamrat Kråkan i frågan och vill lägga till att den här diskussionssidan har varit roligare och mer informativ än väldigt många Nissepedia-inlägg. /HratvinnFlygur

Jag vill flika in att det är viktigt att tänka på att vad som gör ett band till arbetarklassrock kan vara att dess publik är arbetarklass och inte nödvändigt behöver innebära att medlemmarna är arbetarklass. Vidare förstår jag inte riktigt motsättningen mellan reaktionärt budskap och arbetarklassrock. Är det något som kännetecknar arbetarklassrock från UK är det väl att den är helt jävla sjuk i huvudet politiskt? /Nicke

Å hör sen! /Kråkan

Arbetarklassrock syftar väl ändå på rockmusik som är populär i arbetarklassen. Alltså är Manowar betydligt mer relevant än KSMB. Inget jävla Crass-trams här inte, utan texterna ska handla om sånt en vanlig människa kan relatera till. Och musiken ska inte innehålla panflöjt eller liknande. Angående detta med editeringar, jag föraktar koncensustramset på wikipedia å det grövsta, låt nissepedia styras av en hård kärna av ideologer. /Mullvaden-back to attack

Ursäkta att svar dröjt. Tror att vi helt enkelt har lite olika premisser. Det jag vänder mig mot i fallet med oi är hela glorifierandet av eländet. Och i sin nationalistiska vurm så förnekar man i förlängningen klassamhället överhuvud. Dessutom vill jag påstå att oi de flesta fall är muzak av och för trasproletariatet. En tendens man ser allt oftare, förväxla proletariatet med "der Lumpenproletariat". Att helt plötsligt går Ivar Lo och gangsterrap på ett ut. Det enda positiva är väl oi:en är så gott som befriad från skönandar. Undantag som Ian Stuart och hans faiblesse för stor-hippien Hitler finns ju så klart. Jag står också fast vid att Manowar är alltför wagnerskt och svulstigt. Dom har väl störst attraktionskraft på folk med narcissistiska personlighetsstörningar, typ datanördar och annat pack som odlar sina övermänniskoideal på pojkrum runt om i landet.

Och visst, jag håller med om att det inte behöver finnas en motsättning mellan arbetarklassrock och reaktionära budskap. Pop och rock är ju generellt ett jäkla skit.Men, ingen vettig människa kan ju hålla på så här i längden. Metalyssna på DEVO och Laibach är ju kul i en vecka. Sånt som sänds på P4 brukar ju annars hålla hygglig kvalité. /Ekis

Tack för att du förklarar din (till största delen felaktiga) ståndpunkt Ekis. Jag vill att du tittar närmare på följande texter, speciellt skriv- och stavfel:

I fit central heating, I have done it now for years
I have got all the know how I have got all the gear
I used to earn my money working on a building site
Now Im pulling up the floorboards, soldering up the pipes

(Cock Sparrer "I fit Central Heating")

My boss sucks and yours does too
But we're not rich so what can we do
We all have to do what they say
Or we won't receive our pay
Living for the weekend ain't the best
But it's all I got so fuck the rest
One day soon I'll pull a robbery
Then I'll be rich, you will see

(Oxblood "Working class Hell")

Du ser! Inte ett öga är torrt.
Här kan du lyssna och sjunga med.[1] /jpn

Ekis, du menar alltså att Manowar är för svulstigt, samtidigt som du utan omsvep accepterar Iron Maiden? Snälla vän, ta en paus från bokbinderiet och sätt dig med Powerslave, lyssna igenom titelspåret, rime of the ancient mariner och återkom sedan med en reviderad åsikt. Samma gäller för övrigt mycket annan NWOBHM. Genren NWOBHM karakteriseras ju rent generellt av en balansgång mellan rått punkigt up-tempo (se Tank, Blitzkrieg, Maiden pre Dickinson mfl) och fjompig symfonisk storvulenhet (se Angel Witch, Maiden post Di'Anno osv). "Svulst" och "Arbetarklassrock", vill jag mena, utgör inte nödvändigtvis ett binärt motsatspar. Så, för att parafrasera en populär protestparoll: Manowar blir!

Glada fredagshälsningar!

/TB