Sjungande trummis: Skillnad mellan sidversioner
Ingen redigeringssammanfattning |
Ingen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
Sjungande trummisar är nästan lika ovanligt som trummisar som skriver sina egna låtar, det vill säga väldigt ovanligt. Det finns två trummisar som sjunger som är värda att nämna och det är Phil Collins i Genesis som sen gick solo, och Reemu Altonen i Hurrgianes som märkligt nog lever fortfarande. Den ene är alltså ett brittiskt pretto som gjort en bra låt och den andre en alkoholiserad och kriminell [[finländare|finne]] som stal sitt första trumset och skapade en ganska solid | Sjungande trummisar är nästan lika ovanligt som trummisar som skriver sina egna låtar, det vill säga väldigt ovanligt. Det finns två trummisar som sjunger som är värda att nämna och det är Phil Collins i Genesis som sen gick solo, och Reemu Altonen i Hurrgianes som märkligt nog lever fortfarande. Den ene är alltså ett brittiskt pretto som gjort en bra låt och den andre en alkoholiserad och kriminell [[finländare|finne]] som stal sitt första trumset och skapade en ganska solid backkatalog. Satanic Surfers hade också sjungande trummis men av hänsyn till övriga medlemmar nämns hen här inte med namn. | ||
På scenen kommer det inte dröja länge förens all den mystik och cred som bandet jobbat upp rämnar likt SJs tidtabeller när den sjungande trummisen tar till orda. Publiken skruvar på sig generat och undrar om det är playback eller vad fan det är frågan om. Till slut skymtar de svaret mellan bastrummor och [[organiserat grytlock|organiserade grytlock]]: en besserwisser som inte räds att visa upp att hen minsann kan traktera både rytm och melodi samtidigt. Scenkanten gapar tom och spotlightsen letar febrilt efter något intressant att fokusera på. Detta rör inte den sjungande trummisen i ryggen, då hen inte förstått att musik upplevs lika mycket med ögon som öron. | |||
[[Kategori: Musik]] | [[Kategori: Musik]] | ||
Versionen från 16 april 2014 kl. 12.33
Sjungande trummisar är nästan lika ovanligt som trummisar som skriver sina egna låtar, det vill säga väldigt ovanligt. Det finns två trummisar som sjunger som är värda att nämna och det är Phil Collins i Genesis som sen gick solo, och Reemu Altonen i Hurrgianes som märkligt nog lever fortfarande. Den ene är alltså ett brittiskt pretto som gjort en bra låt och den andre en alkoholiserad och kriminell finne som stal sitt första trumset och skapade en ganska solid backkatalog. Satanic Surfers hade också sjungande trummis men av hänsyn till övriga medlemmar nämns hen här inte med namn.
På scenen kommer det inte dröja länge förens all den mystik och cred som bandet jobbat upp rämnar likt SJs tidtabeller när den sjungande trummisen tar till orda. Publiken skruvar på sig generat och undrar om det är playback eller vad fan det är frågan om. Till slut skymtar de svaret mellan bastrummor och organiserade grytlock: en besserwisser som inte räds att visa upp att hen minsann kan traktera både rytm och melodi samtidigt. Scenkanten gapar tom och spotlightsen letar febrilt efter något intressant att fokusera på. Detta rör inte den sjungande trummisen i ryggen, då hen inte förstått att musik upplevs lika mycket med ögon som öron.