Manowar: Skillnad mellan sidversioner
Ingen redigeringssammanfattning |
Ingen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
Amerikanskt rockband som med lika delar wagnervurm, thule-covers och manlig fåfänga delar [[Nissepedia]] och världen liksom Sagån klyver Svealand i en bebolig del och den själsliga öken som breder ut sig med runstenarna. Bandets kreativa höjdpunkt nåddes med skivan "Sign of the Hammer" där DeMaio briljerar i hednisk Mythos och mustiga bassguitarriff. Skivorna "Fighting the world" och "Kings of metal" slog ner som Balders död i åttitalets pojkrum. Dessa två skivor innehåller de flesta av bandets stora verk, <i>Hail and Kill</i>, <i>Carry On</i>, <i>Metal kings</i> m.fl. Här börjar bandets kreativa motor Joey DeMaio närma sig allkonstverkets ideal som trots de tidigare skivornas geist inte kunnat uppfyllas. Nämnvärt är preludiet i Hail and Kill där en aura av äkt[[tyskland|tysk]] violoinvibrato tycks sväva som en salig ande, den rättframma hyllningen och presentationen av övermänniskan: författaren själv. Konstnärligt | Amerikanskt rockband som med lika delar wagnervurm, thule-covers och manlig fåfänga delar [[Nissepedia]] och världen liksom Sagån klyver Svealand i en bebolig del och den själsliga öken som breder ut sig med runstenarna. Bandets kreativa höjdpunkt nåddes med skivan "Sign of the Hammer" där DeMaio briljerar i hednisk Mythos och mustiga bassguitarriff. Skivorna "Fighting the world" och "Kings of metal" slog ner som Balders död i åttitalets pojkrum. Dessa två skivor innehåller de flesta av bandets stora verk, <i>Hail and Kill</i>, <i>Carry On</i>, <i>Metal kings</i> m.fl. Här börjar bandets kreativa motor Joey DeMaio närma sig allkonstverkets ideal som trots de tidigare skivornas geist inte kunnat uppfyllas. Nämnvärt är preludiet i Hail and Kill där en aura av äkt[[tyskland|tysk]] violoinvibrato tycks sväva som en salig ande, den rättframma hyllningen och presentationen av övermänniskan: författaren själv. Konstnärligt inleder dock bandet nu en snart 30-årig ökenvandring. Mer eller mindre tramsiga rekordförsök sätter sordin på festen. Datorernas intåg i pojkrummen och nittiotalets vitmaktvåg har dock skapat ett nytt träsk i vilket bandet slagit ny rot. "May your swords stay wet, like a young girl in her prime" som sångaren Eric Adams så förtjänstfullt sjunger. Joey DeMaio är smartare än aids. | ||
[[Kategori: Musik]] | [[Kategori: Musik]] | ||
[[Kategori: Krig och elände]] | [[Kategori: Krig och elände]] | ||
[[Kategori: Hårdrock]] | [[Kategori: Hårdrock]] | ||
Nuvarande version från 21 januari 2014 kl. 00.58
Amerikanskt rockband som med lika delar wagnervurm, thule-covers och manlig fåfänga delar Nissepedia och världen liksom Sagån klyver Svealand i en bebolig del och den själsliga öken som breder ut sig med runstenarna. Bandets kreativa höjdpunkt nåddes med skivan "Sign of the Hammer" där DeMaio briljerar i hednisk Mythos och mustiga bassguitarriff. Skivorna "Fighting the world" och "Kings of metal" slog ner som Balders död i åttitalets pojkrum. Dessa två skivor innehåller de flesta av bandets stora verk, Hail and Kill, Carry On, Metal kings m.fl. Här börjar bandets kreativa motor Joey DeMaio närma sig allkonstverkets ideal som trots de tidigare skivornas geist inte kunnat uppfyllas. Nämnvärt är preludiet i Hail and Kill där en aura av äkttysk violoinvibrato tycks sväva som en salig ande, den rättframma hyllningen och presentationen av övermänniskan: författaren själv. Konstnärligt inleder dock bandet nu en snart 30-årig ökenvandring. Mer eller mindre tramsiga rekordförsök sätter sordin på festen. Datorernas intåg i pojkrummen och nittiotalets vitmaktvåg har dock skapat ett nytt träsk i vilket bandet slagit ny rot. "May your swords stay wet, like a young girl in her prime" som sångaren Eric Adams så förtjänstfullt sjunger. Joey DeMaio är smartare än aids.