Piteå

I Piteå, eller lilla Frankfurt som det i folkmun kallas, är det, och kommer alltid att vara, herrens år 1992.

Längs med den stolta paradgatan som ligger som en linjal av silverblänkande rullsten genom stadskärnan, strosar på helgerna socialdemokratiska pappersbruksarbetare med en cornetto i ena handen och en unge med propellerkeps i den andra. Rediga tanter från Rosvik handlar blötdjur på Bölefisk och sticker åt minstingen en sillstjärt doppad i senap och honung så den ska lugna ner sig. Vaggandes mot bilarna de ställt vid Big boy, passar tanterna på att skrocka åt hur högfärdiga de är i Öjebyn, bara för att de råkar ha en obelisk vid kyrkan sin. Utanför puben Kalles pågår under kvällen en skojfrisk brottningsmatch mellan alldeles lagom överförfriskade utbygdsjägare. Efter att matchen avslutats bjuder frälsis på korv utanför Thai garden, och alla skrattar och kramas i gemyt. Ronny Eriksson stryker runt i centrums gränder, på jakt efter kapitalister att omvända med spelmanskap och glada tillrop, till denna dag har han ännu inte funnit en enda. Och på Nodo sitter musikhögskolans sydsvenska lektorer hopkurade i ett hörn, böjda över varsitt glas vitt, diskuterande huruvida det är den postkoloniala diskursen som hindrar dem från att delta i folkfesten utanför, eller om det beror på att de är ena själlösa stackare.