Punkförflutet

Att ha ett förflutet som punkare är något som anses mycket fint i vissa kretsar. Paradoxalt nog är det särskilt i samhällets högre skikt som det ses som en badge of honor att en gång för 30 år sen ha gått på några punkspelningar på Kafé 44 eller släppt en sjutummare på Rosa Honung. För personer som rikspolischef Dan Eliasson, Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén, Handels chefsekonom Stefan Carlén, Dagens industris krönikör Jan Gradvall och Umeå Universitets rektor Hans Adolfsson kan det punkförflutna tjäna som en del av deras personliga varumärke. Det ger ett intryck av att man är en fräck underdog som bara halkat in på sitt välbetalda toppjobb på ett bananskal. På lunchrasten och i öppenhjärtiga intervjuer i DN Söndag passar man på att klämma ur sig någon plattityd som "punken är ju en attityd jag bär med mig hela livet", eller något åt det hållet. Rent genialt, egentligen.

Samma gulddeal gäller dock inte för punkare (före detta eller nuvarande) som har jobb med lägre social status. Sällan skulle Maggan, 45 skryta för sina kollegor på städet om att hon brukade supa med Kontroversgänget på 90-talet, att hon har en Clash-tatuering på höger skinka och att hon ska dra med färjan till Turku och spela med sitt band Arg hora i helgen. Att använda sitt punkförflutna som en symbolisk resurs är snarare något folk i mer prominent ställning gör, vilket i sin tur skvallrar om att det är som de säger, punken är död.