Toalett

Det är ett välkänt faktum att det moderna västerländska hemmet är en helvetisk Bergmansk teaterscen där regissören Beelzebub säger tagning! så snart du stegar in genom ytterdörren.

I köket grälar par om vem som borde diska undan gårdagens potatisgratäng samtidigt som barnen lipar över att det blev fiskpinnar och potatis igen. I vardagsrummet knastrar chipssmulorna i soffan samtidigt som familjen i tystnad kollar på Rapport, för att slippa prata om sina skitliv med varandra. Det samtalet tas istället i sovrummet. Där vädras åratal av ackumulerad ångest över impotens och vanföreställningar om den egna kroppen, samt de regelbundna diskussionerna om huruvida det är dags att göra slut och försöka skapa ett värdigare liv på egen hand, tills det att man somnar gråtandes in i sin kudde. I sovrummet intill lyssnar barnen på sina föräldrars gnabb och bygger tjocka väggar av neuroser och självhat för att begripliggöra sin kaotiska omvärld. Ibland kommer någon av föräldrarna in i barnens sovrum med syftet att krama dem godnatt, men istället påminns föräldern om allt den kunnat göra om den inte skaffat en åtta kilos fotboja av kött och snor, och det slutar med att föräldern bara stirrar kallt på sitt barn i tystnad, för att sedan återvända till sitt eget rum, där den drömmer sig tillbaka till sin 22-årsdag i Indien, den lyckligaste tiden i dess liv.

Anledningen till att människor klarar av att leva i detta själsligt ödelagda utrymme, är toaletten. Den är ett andningshål, dit vuxna och barn drar sig för relaxation och spirituell empowerment. Många föräldrar hävdar bajsnödighet bara för att få låsa dörren om sig och förlora sig i så väl Kalle Ankas pocket som Mallarmé i 30 minuter. När barnen är små måste de så klart komma in med föräldrarna när de går på toa, men den annars så mondäna sysslan att göra patron ur, är onekligen roligare med en entusiastisk publik. Det är inte heller ovanligt att strategiska spritgömmor placeras på toaletten (till exempel i en schampoflaska), då ett visst mått av dutch courage krävs för att uthärda ett modernt hemmaliv. Barnen smyger gärna in på toaletten för att utforska sina kroppsöppningar och dricka parfym utanför föräldrarnas dömande blickfång. Och när familjens avkommor når könsmognad förvandlas toaletten med omgärdande rum hipp som happ från en Bergmanscen i helvetets innersta krets, till en glättig revyscen där en burlesk släng-i-dörrarna-fars utspelar sig, föranlett av att familjens onanister helt plötsligt mångfaldigats.

Ja det är ett fröjdefullt rum. Många kunniga personer påstår till och med att toaletten har tagit över kyrkans roll som stärkande samhälleligt kit i västvärlden. Inte minst har den sammanhållande effekten erkänts i Tyskland, ett land med rik toalettkultur, och framstående svenska kulturvetare har på senare år yrkat på att även Sverige måste slå in på samma öppna och kulturellt försonliga bana som den korv- och chokladfrossande grannen i syd och erkänna den enskilda njutningens avgörande roll för den svenska familjens fortlevnad.