Tysken

Slutligen lägger han sig till rätta och somnar in till de avlägsna tonerna av något band som spelar någon slags musik

Ofta när det talas om tysken avses tysklands armé i något av de två världskrig som förbundsrepubliken startat, men detta är missvisande och fel. ’Tysken’ benämner nämligen den överförfriskade tysk med kommunistglasögon och stirrande blick som ofelbart finns i publiken på alla spelningar på kontinenten eller de brittiska öarna. Vilken spelning det rör sig om spelar inte så stor roll, även om det oftast handlar om någon slags lite grabbig hårdrock, för tysken ingår i ett eget slags subkultur. Han, för det rör sig om en man, har normalt ett klockrent psykopatutseende, en trasig kofta, en rock av läder kanske, samt stövlar och någon form av vida byxor med en massa fickor och band som hänger. Men det är inte hans utseende eller utstyrsel som gör honom till den han är, utan hans inställning och utstrålning. Han är aspackad och hög och skriker ’Gaaaaööööööh!” mellan alla låtar, samtidigt som han skvätter öl på folk omkring sig. Han älskar nämligen musiken. Inte så mycket att han minns vad bandet heter, köper någon av deras skivor eller gud förbjude en t-shirt med bandets logga. Inte heller tillräckligt mycket för att låta bli att skrikandes föra en konversation med sin kortvuxne, medtjatade polare under låtarna. Nej, han är där för att det erbjuds musik, knark och alkohol – en kombination som han tycker är oslagbar och där ingen ingrediens tillåts ta överhanden på de andras bekostnad. Inledningsvis måste han tyvärr stå ut med att det är andra människor i publiken också, som dessutom talar ett annat språk i värsta fall. När han blivit pissfull eller börjar närma sig en psykos på grund av sitt kemiska intag kommer han dock över denna irriterande detalj. Nu är det dags att snacka med folk. Det är jävligt fett med musik! meddelar han någon som står brevid. Det är jävligt gott med öl och kul med knark, påpekar han för folk i största allmänhet. Sen har bandet spelart klart och efter ett sista vrål armbågar och knuffar sig tysken mot baren. Och där tvingas vi lämna honom, tysken, försäkrade om att vi får återse honom på nästa spelning.