Intermediate school 145

På högstadieskolan Intermediate School 145 i Queens, New York år 1987 brukade en rundnätt gosse vid namn Jorge och en annan gosse som hette Dan spela basket med varandra. Det var kul även om Dan ibland brukade nypa Jorges bröst tills de blev lila och retas, så där som pojkar blir fostrade att göra för att uttrycka att någon är fin. Pojkarna hade en god vänskap. De pangade rutor och stal grillad kyckling från gamla italienska gubbar som hytte med näven och skrek oefterhärmliga könsordsharanger efter de små illbattingarna. Lyckligtvis var Dans pappa polis i området, så alla gubbar som klagade på sonen fick sig en uppsträckning, och sonen och hans kompis kunde fortsätta springa runt och kasta vattenballonger på tjejer med vita t-shirts och kissa på varandra i duschen.

En dag, när de spelade basket kom en annan gosse förbi. Han såg märklig ut. Han hade rakat hår, hängslen, en t-shirt nedstoppad i sina blåjeans och på fötterna ett par oxblodsfärgade Doc Martens-kängor. Det var inte en helt ovanlig stil i Queens på den tiden, men den här pojken, som var av irländsk börd och hette Jerry, var exceptionellt tanig och hade ett par utomordentligt tjocka glasögon på sig. Dan och Jorge kände honom lite sen tidigare och frågade unisont vad som var på gång. Jerry svarade i nasal ton "Mjaa, mina herrar, det förhåller sig som så, att jag ämnar starta ett kriminellt förband. Ett sorts urbana ruffianer som håller ihop som ler och långhalm, tjoar och tjimmar natten lång och emellanåt ställer till med ett hejdundrandes rabalder!" Jorge, som bara veckan innan fullbordat en passionerad läsning av Dumas 'De tre musketörerna' blev eld och lågor. Och Dan, som länge känt ett svårplacerat behov av att eskalera sina småkriminella aktiviteter kände sig plötsligt fylld av ett varmt lugn vid tanken på att vara del av Jerrys gäng. "Pero, vad ska vårt nombre vara, Jere?" frågade Jorge. "Min mormor, som uppfostrade mig, betonade alltjämt vikten av fotriktiga skor för hållningens skull, och vikten av en renrakat kranium, enär det innebär ett sorts skyddsgarant mot löss. Mitt förslag, gentlemän, är Dr Martens Skinheads. Kanske kand det förkortas DMS? Då kan vi spreja det på väggar illa kvickt och undkomma snabbare än Röda Nejlikan själv!" Jorge och Dan sträckte fram sina högerhänder, och la dem på varandra. Dan sa, "Hädanefter kan ni kalla mig Lord Ezec". Jorge sa beslutsamt "Och jag, jag är numer Hoya Roc".

Och så gick det till när det infamösa DMS-crew bildades.