Peel Acres

Peel Acres är en gård i byn Great Finborough i Suffolk, England. Det är här där den legendariske radiomannen John Peel (1939-2004) levde ut sin sista tid på jorden och även sände radio nån gång ibland, från det rum som speciellt inrättats för ändamålet. Men i slutet softade Peel (Eng. ’skal’) ner med radiosändandet och hasade istället runt i sin kåk och log för sig själv åt alla de undermåliga Peel sessions-skivor som kommit till på grund av hans förehavanden i olika BBC-studios genom åren. Dem lägger folk sina pengar på, tänkte han, och skakade leendes på huvudet medan han tittade på gårdens gässlingar som tågade förbi utanför fönstret, på väg till dammen för en simtur. Men snart bleknade leendet.

Klockan är halv åtta på morgonen och frun har åkt till Stowmarket för att handla hundmat. Vad ska John hitta på idag? Det är jämt så tråkigt nu för tiden. Han ångrar lite att han bitvis dragit sig tillbaka från radiovärlden. Först kändes det skönt som fan att få vila och vara i fred med familj och vänner, men med tiden har det känts allt mer som att det är något som fattas. Ett tag försökte han fylla hålet med att odla i trädgården, men alla tomatplantor dog nästan direkt och päronträdet har knappt växt så det märks. Peel går ut på gården och kastar en tennisboll mot garageporten ett par gånger, men sen råkar han träffa stupröret så att bollen studsar iväg och hamnar mitt i den lilla dammen. Han hämtar en kratta och försöker komma åt bollen med den, men han når inte och märker att han skrämmer upp de små gåsbarnen med sina yviga gester. Peel suckar, håller ut krattan från kroppen och börjar snurra runt, runt, runt. Trädgården blir som ett virvlande töcken. Han sluter ögonen och släpper taget om krattan, så att den flyger in i ett buskage. Han klampar tillbaka in i huset genom köksingången, med avsikt att värma en panini i smörgåsgrillen. Medan han väntar bläddrar han förstrött i en broschyr med bilder på gummistövlar. Han lägger en servett på en assiett, och när han anser att paninin är klar lägger han den ovanpå, tar med en kopp rykande buljong och sätter sig vid bordet in the parlour. Här ligger en booklet från Napalm Deaths Harmony Corruption (Earache). Hur har du kommit hit din lilla gynnare? skrattar han, nu på lite bättre humör. Du ska ju vara i sitt skivfodral. Nåväl… Han bläddrar lite i trycksaken, men tittar mest på bilderna. Försjunken i ett riktigt ruskigt collage tar han en stor tugga Panini. Hot! Hot! Ajajaj! Han frustar ut tuggan i servetten. Slänger den från sig och tittar bort. Det gör ont som fan i Peels mun nu. Det känns som att tungan är alldeles sträv, som vore den belagd med sandpapper. Kuk! tänker Peel och ser ner på mattan under bordet, där han får syn på fodralet till Harmony Corruption.

Knack, knack, låter det från dörren. Peel rusar upp, glad i hågen. Vem i allsin dagar kan det vara? Alltid excellent att få besök! Han formligen sliter upp dörren. Och vem är det som står där lutad mot dörrposten, tror ni, om inte Leslie West från Mountain! Kul! Peel skickar fram kardan och gör en ansats att säga, Leslie, old chap. It is great to see you! Wanna sit down and chat about the good old days for a radio show? men tungan är helt uppfuckad och ut kommer bara Jesjie oj sapp. Gejt ju see you…
Another day at Peel Acres.