Antibiotika

En gång i tiden kunde man gå en långsam död till mötes om man t. ex. fick en sämre begagnad fiskekrok genom tjockfingret. Det som då hände var att såret blev fullt av bakterier och att blodet blev infekterat och då var det inte mycket att göra åt än att hoppas att släkten skulle ha råd med dräglig jordfästning eller kanske till och med kunna lägga en i en eka som sedan tändes på medelst brinnande pil. Helst skulle de inte bara slänga en på avskrädeshögen och täckte en med kompost för att inte fiskmåsarna skulle skända liket och lämna en i evig ovärdighet. Det var, sammanfattningsvis, lätt att dö av vanliga infektioner.

Men så en dag så sket Alexander Fleming i att städa labbet när han skulle åka hem till Skottland för några veckors säckpipa, haggis och fylleslagsmål. Väl tillbaka på labbet upptäcker han att det växt mögel så att det krullade sig i diskhon. Men Fleming sög på sitt pipskaft och tänkte att va fan jag kan ta ett prov och analysera den här skiten, det är ju ändå mitt jobb. Flemings fluga lär ha snurrat och pipröken åkt ut genom öronen när det tills hans förvåning visade sig vara helt fritt från bakterier. Det var det som senare blev penicillin som grodde likt vete på en skånsk åker eller hat i ensamhet där i petriskålen, och även anledningen till att Fleming fick Nobelpris, för än idag finns ingen viktigare medicin.

Idag är snarare problemet det motsatta då vi istället hotas av multiresistenta bakterier, alltså såna som penicillin inte biter på. Anledningen till det är att bakterierna blir motståndskraftigare om de ofta stöter på penicillin och lär sig dess knep och taktiker, vilket de gör om folk tjatar på sina läkare att ge dom en penicillinkur vid minsta lilla snörvel. De har försökt motverka detta genom att göra penicillin riktigt jävla äckligt så att i alla fall ingen ska ta det för smakens skull. Det verkar dock gå sådär.