Internaliserad hårdrockism

Ibland tvivlar hårdrockare. De tittar ner på sitt patronbälte och tänker, "fan är inte det här lite löjligt ändå? Borde jag inte bara gå på Dressman och köpa ett gubbskärp i brunt läder?". Och de drabbas emellanåt av självförakt när de inte känner igen en sång kollegorna pratar om, som tydligen spelas på radion hela tiden. För all del sitter alla texterna på Armored Saints LP March of the Saint [1984] i ryggmärgen. Men är det så jävla coolt egentligen, vem bryr sig liksom? Hade det inte varit bättre om de bara kunde nynna med i en aktuell radiorefräng och vara en del av gemenskapen? Och när en hårdrockare inte kan få ett jobb, en lägenhet eller en partner bara för att den vägrar vika en tum från sin identitet som ölhävande och frihetsdiggande hård rocker, ja då blommar inte sällan känslor av underlägsenhet ut i hårdrockarens inre. "Kan det vara så att jag inte förtjänar någon av de sakerna, för att jag är för brölig och ger fingret till the man genom att ha på mig Alice Cooper-smink och cylinderhatt på stan?" tänker hårdrockaren då. "Tänk om det är så som jag konstant får höra i media, att vi hårdrockare inte är värda kistvattnet?".

Det akademiska namnet på sådana tankemönster är internaliserad hårdrockism. Förklaringsmodellen lyder som följande: Om man lever i ett samhälle som strukturellt förtrycker en och när media konstant pumpar ut hatiska och förlöjligande budskap om ens egen grupp, då är det inte så konstigt att man som utsatt grupp anammar härskarklassens syn på en själv. Man gör the mans hat mot hårdrockare till ett hat man identifierar sig med. Det första steget för att motverka såna destruktiva tankar, som inte sällan resulterar i psykisk ohälsa, är att korrekt identifiera vad problemet är. Därför har hårdrockspositiva memes cirkulerat på internet, där ett av dem riktar sig direkt till hårdrockare och lyder "Gå inte till en psykolog för att få hjälp med dina psykiska problem, gå till en musiketnolog".