Dagdrömma om sin egen begravning: Skillnad mellan sidversioner
Ronny (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
Ronny (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
Ahhh ljuva död! Så kan man tänka om man känt sig lite förbisedd ett tag. Ens inlägg i sociala medier genererar inte alls samma engagemang som för tre-fyra år sedan och folk verkar inte lika benägna att bjuda in en på fest som förr, vilket slungat en ned i en... halvdjup existentiell kris. Den temporära lösning som man tar till i sådana situationer är att flyktigt dagdrömma om vad som kommer ske när man lämnat jordelivet. Då kan man fantisera om sin begravning och med stor tillfredsställelse föreställa sig hur folk som varit lite off mot en på senaste snyftande glider fram till ens kista (det är skönast att tänka sig att kistan är öppen) och bedyrar hur king man är. "Han var en stor tänkare med ett mod som var oöverträffat!" kanske ens gamla träslöjdslärare klämmer ur sig, med ansiktet helt förvridet av desperat sorg. "Nu ångrar du att du gav mig ett G, ditt jävla spån" skrockar man förnöjt. "Jag förstod det inte då, men han var den ende man jag verkligen älskat" hulkar tjejen man hade chans på i fyran fram, innan hon ylande kastar sig över kistan och skriker, tills hon fysiskt måste slitas från ens kalla lik. "Mmm det hade du ju kunnat tänka på liiiite tidigare, Camilla" väser man syrligt för sig själv. Snubben man var jävligt tight med när man var 25 men som man de senaste tio åren glidit ifrån för att, tja man har väl annat att göra, håller ett ärligt talat storartat tal. Han berömmer ens värme och humor, hur duktig man var på att göra chicken wings och att man till synes hade en bandtisha som passade varje sociala situation man befann sig i. "Mårten, buddy...." tänker man lite sorgset när exkompisens känslosamma kväde ekar ut över den fullsmockade katedral begravningen hålls i. Sedan upphävs fantasin. Man står inte längre i Uppsala domkyrka utan i det trånga köket i sin etta där man efter en sekunds paus fortsätter att diska ut gröten ur sin kastrull, samtidigt som man nu med förhöjd energi visslar entusiastiskt på Beethovens nionde symfoni. | Ahhh ljuva död! Så kan man tänka om man känt sig lite förbisedd ett tag. Ens inlägg i sociala medier genererar inte alls samma engagemang som för tre-fyra år sedan och folk verkar inte lika benägna att bjuda in en på fest som förr, vilket slungat en ned i en... halvdjup existentiell kris. Den temporära lösning som man tar till i sådana situationer är att flyktigt dagdrömma om vad som kommer ske när man lämnat jordelivet. Då kan man fantisera om sin begravning och med stor tillfredsställelse föreställa sig hur folk som varit lite off mot en på senaste snyftande glider fram till ens kista (det är skönast att tänka sig att kistan är öppen) och bedyrar hur king man är. "Han var en stor tänkare med ett mod som var oöverträffat!" kanske ens gamla träslöjdslärare klämmer ur sig, med ansiktet helt förvridet av desperat sorg. "Nu ångrar du att du gav mig ett G, ditt jävla spån" skrockar man förnöjt där man svävar halvt genomskinlig i spökform ovanför de sörjande massorna. "Jag förstod det inte då, men han var den ende man jag verkligen älskat" hulkar tjejen man hade chans på i fyran fram, innan hon ylande kastar sig över kistan och skriker, tills hon fysiskt måste slitas från ens kalla lik. "Mmm det hade du ju kunnat tänka på liiiite tidigare, Camilla" väser man syrligt för sig själv. Snubben man var jävligt tight med när man var 25 men som man de senaste tio åren glidit ifrån för att, tja man har väl annat att göra, håller ett ärligt talat storartat tal. Han berömmer ens värme och humor, hur duktig man var på att göra chicken wings och att man till synes hade en bandtisha som passade varje sociala situation man befann sig i. "Mårten, buddy...." tänker man lite sorgset när exkompisens känslosamma kväde ekar ut över den fullsmockade katedral begravningen hålls i. Sedan upphävs fantasin. Man står inte längre i Uppsala domkyrka utan i det trånga köket i sin etta där man efter en sekunds paus fortsätter att diska ut gröten ur sin kastrull, samtidigt som man nu med förhöjd energi visslar entusiastiskt på Beethovens nionde symfoni. | ||
[[Kategori: Överlevnadsknep]] | [[Kategori: Överlevnadsknep]] | ||
Versionen från 2 november 2020 kl. 09.58
Ahhh ljuva död! Så kan man tänka om man känt sig lite förbisedd ett tag. Ens inlägg i sociala medier genererar inte alls samma engagemang som för tre-fyra år sedan och folk verkar inte lika benägna att bjuda in en på fest som förr, vilket slungat en ned i en... halvdjup existentiell kris. Den temporära lösning som man tar till i sådana situationer är att flyktigt dagdrömma om vad som kommer ske när man lämnat jordelivet. Då kan man fantisera om sin begravning och med stor tillfredsställelse föreställa sig hur folk som varit lite off mot en på senaste snyftande glider fram till ens kista (det är skönast att tänka sig att kistan är öppen) och bedyrar hur king man är. "Han var en stor tänkare med ett mod som var oöverträffat!" kanske ens gamla träslöjdslärare klämmer ur sig, med ansiktet helt förvridet av desperat sorg. "Nu ångrar du att du gav mig ett G, ditt jävla spån" skrockar man förnöjt där man svävar halvt genomskinlig i spökform ovanför de sörjande massorna. "Jag förstod det inte då, men han var den ende man jag verkligen älskat" hulkar tjejen man hade chans på i fyran fram, innan hon ylande kastar sig över kistan och skriker, tills hon fysiskt måste slitas från ens kalla lik. "Mmm det hade du ju kunnat tänka på liiiite tidigare, Camilla" väser man syrligt för sig själv. Snubben man var jävligt tight med när man var 25 men som man de senaste tio åren glidit ifrån för att, tja man har väl annat att göra, håller ett ärligt talat storartat tal. Han berömmer ens värme och humor, hur duktig man var på att göra chicken wings och att man till synes hade en bandtisha som passade varje sociala situation man befann sig i. "Mårten, buddy...." tänker man lite sorgset när exkompisens känslosamma kväde ekar ut över den fullsmockade katedral begravningen hålls i. Sedan upphävs fantasin. Man står inte längre i Uppsala domkyrka utan i det trånga köket i sin etta där man efter en sekunds paus fortsätter att diska ut gröten ur sin kastrull, samtidigt som man nu med förhöjd energi visslar entusiastiskt på Beethovens nionde symfoni.