Tacklista

För de som var unga hårdrockare, hardcorekids eller crustare på 80- eller 90-talet var tacklistan för dem vad internet är för allmogen idag, en informationsmotorväg rätt till himmelriket. Genom att läsa i bands skivkonvolut kunde man få tips om nya band att spana in. I tacklistan skrev nämligen banden ner namnen på andra band som de uppskattade och/eller var kompis med. Så den som just hade upptäckt Metallica genom att ha köpt Ride the lightning [Elektra: 1984] kunde genom att läsa deras tacklista förstå att även band som Mercyful Fate, Anthrax och Motörhead var värda att köpa kassetter med. På samma sätt kunde den som köpt Earth Crisis EP Firestorm [Victory: 1993] bli medveten om att det också fanns andra band som förespråkade drogfrihet och väpnat uppror mot pälsbönder, som Strife, Snapcase och Vegan Reich.

Nostalgi, äkthet och internet

Tacklistan som medium är omgivet av ett nostalgiskt skimmer idag. Listan var ju något som krävde en viss ansträngning av läsaren att leta reda på. Dels behövde man faktiskt köpa en materiell produkt för att få tillgång till listorna, sen behövde man överhuvudtaget bry sig om att bläddra igenom skivkonvolutet. Och den här ansträngningströskeln skulle, för att parafrasera Manowar, få alla wimps and losers att lämna den subkulturella salen. Idag behöver man ju bara googla "crust", scrolla sig förbi länkarna om torrt bröd, och sen på en minut få en punktlista på wikipedia över vilka de centrala crustbanden är. Efter det kan man klicka sig fram till en webbutik och köpa patchar med alla de coolaste banden i en stöt, och sen är man en färdigpaketerad crustare på nolltid.

Anledningen att det finns nostalgi runt tacklistan är alltså för att subkulturer var mer svårtillgängliga (och därmed underförstått "äkta") förr. Kanske är det tragiskt att alla kan bli supercrustare eller insatta metalheads efter två timmars läsning på wikipedia. Kanske är det mer tragiskt med gamlingar som blir helt svettiga när deras kunskapsmonopol utmanas. Det får du som läsare avgöra.