Svensk stonerkultur

Svensk stonerkultur uppstod med Carl von Linné, som skickade sina lärjungar runt hela världen för att hitta så många växter som möjligt och sedan låta sin läromästare ta reda på hur stukad man kunde bli på dem. Själv åkte Linné bara till Lappland och några svenska öar eftersom han var för slanig för att åka båt till Kina och han lika gärna kunde dricka kantonesiskt svamp-thé hemma i mjukisar där han kunde softa ner ordentligt och inte bli helt nojig av allt jävla liv i de kinesiska metropolerna. I Lappland slog Linné runt ordentligt och blev helt nedrökt med en uråldrig nojd i en kåta utanför Kvikkjok och originalversionen av Flora Lapponica innehöll utförliga anteckningar om vilka samebyar som hade det rivigaste rökat, vilka som bara sålde det redan då notoriskt asdåliga Umeåhaschet och vilka rötter man skulle tugga på för att riktigt kunna digga norrskenet. Dessa anteckningar konfiskerades av samlingsregeringen som ledde Sverige under andra världskriget, eftersom man inte ville att nazisterna skulle lägga vantarna på allt det bästa knarket. Det var också detta nazisternas expeditioner till Bohuslän och finska Karelen på 1930-talet syftade till att finna, utsända av Himmlers tankesmedja Ahnenerbe. Efter krigsslutet påbörjades en enorm historierevisionism och en brutalt repressiv politik mot alla som gillar andra droger än de staten förser en med och Linnés upptäckter föll i glömska.

Idag är det enda kvarlevande spåret av Linnés arbete att man fortfarande kallar en mustig joint för en "gås", ett påfund Linné gav upphov till, efter att han påpekat för sin lärjunge Peter Forsskål att marijuanacigaretten han höll i sin hand: I sanning vara fet lik kamrat Mårten Gås.