Magisk

Ett objekt är magiskt om det besitter övernaturliga egenskaper. Det kan röra sig om en gris som man kan slakta om och om igen men som bara kommer tillbaka med mer sidfläsk att bjuda på. Eller om ett horn man kan supa hur mycket som helst ur utan att det nånsin blir tomt. Ja en båt som är gjord av människonaglar som fraktar enhärjare från dödsriket till den strid som som föregår mänsklighetens undergång kan man också kalla magisk. Det är magiska grejer. Vad som inte är magiskt är popmusik, även om skribenter i Dagens Industri insisterar på att så är fallet. Popmusik är en produkt av ett antal instrument, och en kille eller tjej som sjunger. Och det kan för all del vara trevligt. Men magiskt? Nej inte alls, såvida popmusiken i fråga inte trollar fram en regnbåge som man kan gå på för att komma till gudarnas boning, en gyllene sal byggd av hundratals fallna krigares sköldar och spjut. Det gör till exempel inte Kents musik. Den får en att bli lite trött och besvärad, men det är två känslor man lika gärna kan uppnå genom att göra tjugo armhävningar, äta en stor portion pasta carbonara eller röka det hasch som säljs i Umeå - inget magiskt alltså.

Men musikskribenter kan inte hålla sig från att kalla popmusik för magisk, eller säga att ett band ägnar sig åt popmagi. Så länge The Feelies inte kan få mig som lyssnar att kommunicera med alla världens ting för att be dem att inte skada min son, då kanske Kjell Häglund ska lära sig ett annat ord för att beskriva dem? Magi används som adjektiv för att beskriva popmusik när en skribent är för lat eller korkad för att kunna sätta ord på vad den egentligen tycker är bra med musiken, och det är i slutändan djupt orätt mot de bland oss som fortfarande drömmer om en dag då man kommer kunna köpa en ring som var tionde natt förökar sig åttafaldigt.