Gubbsäker

Att vara gubbsäker innebär att man kanaliserar själva essensen av att vara gubbe - en luttrad ovilja att bli påverkad av omvärlden och en utopisk önskan om att existera som en ö, avskiljd från samhället. Det kan handla om att bestämt förneka sanningshalten i vetenskapliga rön om att det är ohälsosamt att äta två paket basonfläsk och dricka fem old ox om dagen, att vägra sluta säga negerboll eller att bestämma sig för att tatuera Betty Boop på axeln vid 55-års ålder - till synes bara för att jävlas. Sen går man och snickrar.

I diskussioner tar sig gubbsäkerhet uttryck genom ett tvångsmässigt behov att agera djävulens advokat. Först lite för att retas, men sen när man inser att verkligen ingen tycker som en själv, stå fast vid korkade åsikter som att hålla med folkpartiet, hylla abortmotståndare, eller hävda att Metallica gjorde sig bäst på Load och Reload, till det bittra slutet. För att kontra gubbsäkerhet är det säkraste kortet att lägga ner diskussionen. Detta brukar åtföljas av en ursäkt en eller två dagar efter att diskussionen tagit plats. Kanske hade till exempel Olof Rudbeckius d.ä. då kunnat säga till sin vördnadsvärde gäst Jean-François Regnard: "- Eh, det där jag sa om att det mytomspunna öriket Atlantis faktiskt är det samma som Sverige... Alltså fan, jag hade druckit tio old ox och var bara gubbsäker. Atlantis är nog bara en saga ändå, och även om det fanns var det inte Sverige."

Men dessa ord yttrades aldrig, vilket resulterade i ett av de mest passivt-aggressiva vänskapsförhållanden världen någonsin skådat. Men det är en annan historia.