Medeltida matlagningskärl i Sverige

Till skillnad från den kenyanska släktingen stengodskrukan, och den finska motsvarigheten tomtekrukan, la man i Sverige inte någon större tid på att få sina matlagningskärl snygga och prydliga under medeltiden. Återanvändning var helt enkelt ett okänt fenomen eftersom man ändå skulle dö i pest vilken dag som helst så istället för att lägga tid på att slöjda något snyggt skar man bara loss en tillräckligt stor näverbit från en björk och lindade in fisken, fårbenet, eller vad man nu lyckats plundra till sig, i det. Sen krävde man sig en grop, la ut en bädd av varma stenar som man hettat upp på något häxbål, på med maten i näverlindan, några stenar till uppe på, skotta igen skiten, sen var det bara att vänta och låta stenarna göra jobbet. Anledningen till att nävern inte fattar eld av värmen är antagligen det inte finns något syre där nere. Antagligen. När det är klart gräver man upp gropen, lägger upp maten i serveringstråget och kastar nävern åt helvete och stenarna på något troll eller annan ständigt annalkande fara. Exakt när man övergick till att fläta nävern till lurar som på omslaget till Filosofem och kontar vet man inte riktigt men att döma av den allmogeslöjd som finns bevarad verkar det vara efter att spisen uppfunnits och man slapp lägga all sin vakna tid på att gräva upp och fylla igen eldgropar.