Torskkriget

Torskkriget är inte bara det långdragna tjafset som pågår mellan Sven-Otto Littorin och Ingvar Oldsberg utan ett riktigt krig, eller ja konflikt kanske, eller ja, bråk? Tvist? Tvist. I alla fall utspelade det sig mellan Storbritannien och Island under 1900-talets senare hälft. Island har hållit sig undan de flesta krig tack vare att de ligger mitt i Atlanten och ingen pallar åka dit och bråka för att det är så jävla långt att man ändå hunnit lugna ner sig på vägen dit. Däremot så kom jänkarna på att det faktiskt var ganska strategiskt att ha en flygbas halvvägs över dammen och pyntade för Reykjaviks flygplats Kefflavik. Islänningarna tyckte det var nice att få flyga och jänkarna nice att mellanlanda och tanka innan man brandbombade Dresden. Allt var frid och fröjd tills de jävla britterna började fiska lite väl nära islänningarnas traditionella fiskevatten och det s. k Torskkriget bröt ut, det gick aldrig till sammandrabbningar, men stridsfartyg från bägge länderna patrullerade vattnen, och fiskebåtar rammade varann och kapade nät för att jävlas. Islänningarna fattade nog att de egentligen var chanslösa så de gjorde den ganska vågade manövern att ringa USA och säga att nu får fan ni se till att britterna skärper sig annars bommar vi igen Kefflavik och lämnar NATO. Vågat, för att hur fan ska en grushög i Atlanten kunna brösta upp sig mot Uvesa och faktiskt följa upp hotet? Jänkarna hade alltså både en flygplats och en ubåtsstation för de kärnvapenubåtar som låg i beredskap att skicka Sovjet och halva Europa till stenåldern under kalla kriget, vilket Snorre eller vad presidenten kan ha hetat fattade var viktigt och därför kunde använda som ett visst övertag. I verkligheten hade the yankees bara kunnat berätta för islänningarna att nu får ni anpassa er, annars hamnar alla 2000 islänningar på CIAs dödslista. Men tacka fan för att de slapp och ett telefonsamtal från Onkel Sam till Britannia senare så fick britterna puttra hem och svälta, och isländska fiskare kunde tömma haven i lugn och ro.