Tacklista

En tacklista är en skriven lista där ett band skriver ner namnen på andra band som de känner och/eller tycker om. För de som var unga hårdrockare, hardcorekids eller crustare på 80- eller 90-talet var tacklistan för dem vad internet är för allmogen idag, en informationsmotorväg rätt till himmelriket. Genom att läsa i bands skivkonvolut kunde man få tips om nya band att spana in. Till exempel kunde den som just hade upptäckt Metallica genom att ha köpt Ride the lightning [Elektra: 1984] genom att läsa deras tacklista förstå att även band som Mercyful Fate, Anthrax och Motörhead var värda att köpa kassetter med. På samma sätt kunde den som köpt Earth Crisis EP Firestorm [Victory: 1993] bli medveten om att det också fanns andra band som förespråkade drogfrihet och väpnat uppror mot pälsbönder, som Strife, Snapcase och Vegan Reich.

Nostalgi, äkthet och internet

Tacklistan som medium är omgivet av ett nostalgiskt skimmer idag. Listan var ju något som krävde en viss ansträngning av läsaren att leta reda på. Dels behövde man faktiskt köpa en materiell produkt för att få tillgång till listorna, sen behövde man överhuvudtaget bry sig om att bläddra igenom skivkonvolutet. Och den här ansträngningströskeln skulle, för att parafrasera Manowar, få alla wimps and losers att lämna den subkulturella salen. Idag behöver man ju bara googla "crust", scrolla sig förbi länkarna om torrt bröd, och sen på en minut få en punktlista på wikipedia över vilka de centrala crustbanden är. Efter det kan man klicka sig fram till en webbutik och köpa patchar med alla de coolaste banden i en stöt, och sen är man en färdigpaketerad crustare på nolltid.

Anledningen att det finns nostalgi runt tacklistan är alltså för att subkulturer var mer svårtillgängliga (och därmed underförstått "äkta") förr. Kanske är det tragiskt att alla kan bli supercrustare eller insatta metalheads efter två timmars läsning på wikipedia. Kanske är det mer tragiskt med gamlingar som blir helt svettiga när deras kunskapsmonopol utmanas. Det får du som läsare avgöra.

Tacklistan som genre

Precis som alla skrivna produkter finns det vissa normer kring hur man författar en tacklista, vilka i sin tur är formade av vilken musikalisk genre man verkar inom. Alltså ser inte en tacklista skriven av Earth Crisis likadan ut som den skriven av Metallica. En hardcoretacklista är rätt saklig, och är i strikt bemärkelse just en lista, en förteckning över bandnamn. Metaldiggare å andra sidan har en tendens att vara mer emotionella i sina tacklistor, och kryddar gärna listan med antydningar om anekdoter. Här är ett fiktivt exempel på en tacklista skriven av Sepultura 1991:

Thanks goes out to: Metallica (Lars owes us a fucking beer!!), The dudes in Anthrax (see you on the east coast!!!), Ross "Blue balls" Guillermez, Ratos de Põrao (punks São Paulo nunca morre!!), Catarina Moreno ("for the flowers"), Dave "SHREDDER" Mustaine, Albert "Hey guys where the fuck are my pants!?" Andersen, Nuclear Assault (Let's smoke another one!), Little Donald (you know why, man...), Doug "Hand me another one" Swanson, Mercyful Fate (is danish a pastry? hahah!), Armored Saint (nice codpieces!), sound engineer Scott Burns (sorry for everything haha!), Sepultura fans world wide, and our families.