Gubbfråga

Att gubbfråga (verb, infinitiv) är att vid någon typ av frågestund räcka upp handen och sedan inte alls ställa en fråga utan istället prata i svepande ordalag om något halvrelaterat alldeles för länge och avsluta med att uttrycka en åsikt eller ett påstående som inte alls underbygdes av det du just sa. Det kan till exempel vara så att frilandsjournalisten Joakim Medin är i din stad och berättar om utvecklingen i kurdernas federalistiska statsbildning Rojava i Syrien. Efter att han pratat en timme och därefter undrar om någon har några frågor räcker du upp handen och, om du är en rutinerad gubbfrågare, ställer dig även upp så att ingen missar var uppmärksamheten ska riktas, och inleder en harrang om att USA bär det yttersta ansvaret nu precis som då när ni minsann demonstrerade i tiotusental mot kriget i Vietnam och att Israel har kärnvapen och FN gör ingenting och det gör fan inte LO-facken heller. Har det kallats till föräldramöte i fotbollsklubben för att upprätta en skjutsschema till bortamatcherna kan en typisk gubbfråga vara att påpeka att det vid senaste hemmamatchen tog slut på kaffe i kiosken och att det är bättre att köpa in en hel lastpall för då slipper man såna problem i framtiden.

Denna retoriska stilfigur har fått sitt namn av att det främst är gubbar som begagnar sig av den och dess främsta syfte är att rikta strålkastarljuset bort från rådande centrum och istället samla allt fokus på gubben, som annars riskerar att kvävas och förgås av ouppmärksamhet. Precis som med andra gubbrelaterade fenomen är den bästa medicinen mot en gubbfråga att bemöta den med tystnad eller bara ett kort ”Okej, tack”. Stämningen kan för en kort stund bli lite konstig i rummet men gubben tar med stor sannolikhet inte illa upp eftersom han av slentrian ofta även begagnar sig av den gamla beprövade härskartekniken att inte lyssna på svaret.