Theodor Adorno

Theodor Adorno var en tysk marxist, filosof, sociolog och misslyckad dirigent som tillhörde den så kallade Frankfurtskolan. För er som inte har fyrtiotusen miljarder högskolepoäng är Frankfurtskolans grej att så invecklat och inni bängen akademiskt tolka den gode Marx till den grad att teorierna är skvatt omöjliga att ens försöka tillämpa på verkligheten, Jürgen Habermas undantaget. Det hela blir inte mer sympatiskt av att hans böcker kom till genom att han och polaren Max Horkheimer låg på varsin divan och käkade knackwurst medans Adornos stackars fru skrev ner det de samtalade om mellan pruttarna och raparna.

Han funderade en hel del på det här med musik och hatade allt som liknade populärkultur, så till den milda grad att han menade att jazzmusik var direkt förtryckande mot arbetarna då det härmade fabrikens rytm. Om det här hade att göra med att folk på den tiden mer och mer började skita i klassisk musik, som Adorno själv var ett stort fan och utförare av, och istället lyssna på sånt som i alla fall gick och dansa till, låter detta uppslagsverk vara osagt.