Tjåmotis

Tjåmotis är en by som ligger mellan Kvikkjokk och Jokkmokk. Den består av ett gäng hus men inte så många egentligen, ni som inte varit där kan bara tänka er fyra kåkar en bit ifrån varandra. I ett av husen bor det en helt vanlig norrbottnisk gubbe. Man vet inte så mycket om den här gubben, men när delar av Nissepedias redaktionen åkte buss genom Tjåmotis sommaren 2010 utspelade sig följande episod:

I en landsvägsbuss på väg mot Kvikkjokk sitter en ung man i tjugoårsåldern, spänd av förväntan på en veckas fjällvandring. Han tittar ut genom bussens fönster när den passerar gubbens hus. Det är ett helt vanligt hus, ett tvåvåningshus med oinredd källare, med stor sannolikhet byggt av gubben själv på 50 eller 60-talet. Huset är målat i en en så neutral färg att den inte lägger sig på minnet. Husets minimalistiska trädgård består av en enklare rabatt och en väl efterhållen gräsmatta som vid tomtgränsen övergår i åkermark. Mitt på denna gräsmatta har gubben ställt en helt vanlig pinnstol som normalt skulle passa vid ett köksbord. På denna stol har gubben placerat sig, utan något annat i närheten. Gubben är klädd i en mycket urtvättad flanellskjorta där färgerna beige, vit och ljusblå knappt går att skilja från varandra, ett par marinblå arbetsbyxor från Blåkläder, träskor samt en truckerkeps med företagslogotyp från kanske en järnhandel som la ner 1975. Gubben sitter med benen i kors och vilar armbågarna på det övre knäet. När han får syn på bussen slänger han upp ena handen och hälsar, tittar knappt upp från den punkt på gräsmattan var gubbens blick är fäst. Handen är väldigt stor, lätt handsknummer 12, och det syns även på håll att det här är en hand som har arbetat, för att inte säga slitit ont. Verktygen som denna hand greppat genom åren lär vara oräkneliga. Bussen fortsätter vidare och gubben sänker handen.

Kan det vara så gubben går ut och sätter sig varje dag för att hälsa på busschauffören, för att i Tjåmotis hälsar man för att troligen är nån man känner och/eller är släkt med? Kan han just ha klippt gräset och känt att det vore skönt att bara sätta dig ner en stund? Kanske att han först satt i köket men upptäckte att det faktiskt såg ut att vara en fin dag och att det vore skönt att gå ut och få lite sol och frisk luft, fastän man just inte hade någon syssla att uträtta än att kanske hälsa på bussen, dess chaufför och dess resenärer? Frågorna är många, men vad som är klart är att det lugn och den nöjdhet som den där gubben verkade känna på den där pinnstolen, på den där gräsmattan vid det där huset i den där lilla norrbottniska byn just den där soliga sommardagen, är mycket, mycket avundsvärt.