Langobard

Langobarderna var ett germanskt folk som först bodde i Nordvästra Tyskland men det visade sig såklart stuga att gå runt i Niedersachsen som fån och klia sig i de långa skägg de fått sitt namn ifrån. Det tog dock hela tio kungar (bland dom värda att nämna Agelmund, dum i huvudet men lyckades dölja det hjälpligt, Claffo, bedrövligt bordsskick och skelade när han var trött, Ibor och Agio, trätobröder som högg ihjäl varandra exakt samtidigt på ett komiskt vis och Wacho, stor och tjock men alltid glad, snygg i håret och hade alltid en fräck vits om Visigoter på lager) innan nån var handlingskraftig nog att ställa sig på en tunna mitt i byn, locket rasar ihop, och sedan till midjan nedsänkt i en tunna för att han hade så bra flow anföra sitt folk om att söderut, på andra sidan bergen, där är det varmt och inte kallt och luktar fisk. Mannen i tunnan var kung Audoin som inte hade några lyten annat än att han andades ut lite för länge i slutet av vissa ord för att låta märkvärdig. Sagt och gjort så las deras skit på oxkärror och den långa vandringen ner genom Tyskland och över alperna