Engelsk CD-rocker

Storbrittaniens sydligaste del, England, har bidragit med många av de subkulturer som format västvärldens kulturella landskap sedan tidig efterkrigstid: medelklasskademikerkillar-som-klär-sig-som-skinheads-kulturen, mods och rockers, punk, casuals, madchester-scenen, you name it. På senare år, sedan ca mitten av 00-talet har bidragen till denna djungel av subkulturella uttryck avtagit, men sakta men säkert är Sankt Görans söner och döttrar på väg tillbaka. På bakgator i Manchester, Birmingham och London frodades en kulturell miljö bland maskrosorna som bröt sig upp genom asfalten, nämligen den engelska CD-rocken. Under mitten av 00-talet slutade folk i västvärlden att köpa CD-skivor, eftersom de är så keffa, och började istället köpa vinyl eller ladda ner/streama musik. Detta gav upphov till frustration hos Englands relativt unga vuxna. Dessa kände att de stod utanför etablissemanget. De kände sig bortvalda och oönskade. Men likt tidigare generationer lät man sig inte känna sig nedslagen. Man gav sig istället ut en masse på facebook och tvingade samhället se och lyssna. Postade till exempel den tyska psych- och stonerrock-etiketten Electrohash en uppdatering om att den första pressen av Colour Hazes nya platta Cosmic Egg var på väg översvämmades plötsligt kommentarsfältet av Ian Cullens och Robert Stuartsons som krävde att få veta när CD-versionen var planerad att släppas. Man utkämpade kampen mot discogs genom att hjälpa lokala skivhandlare genom att köpa värdelösa hackiga CD-versioner av de sugiga Godflesh-plattorna. Självklart med sprucket "diamond case".

CD-rocken i äran och hjältarnas land

I Sverige har CD-rockkulturen framförallt omfamnats av bensinmacksägare och fågelssångsentusiaster som i existentiell frustration vänt mainstreamsamhället ryggen, samt folk som vill skrämma bort rådjur från äppelträd genom att hänga upp Bo Kaspers-CDskivor i snören så att djuren blir skrämda av ljusreflektioner och drar till grannen och pallar istället.