Artur Hazelius

Artur Immanuel Hazelius (1833 - 1901) är en av de mest produktiva skojarna i Svea Rikes brokiga historia, men mycket av hans repertoar av jävelskap har fallit i glömska på grund av svenskens oförmåga att ta till sig sin historia. Bland de som fortfarande har Hazelius färskt i minnet, och av dessa har samtliga lärt om honom postumt, vet man att berätta att Hazelius sällan eller aldrig sågs utan sin käpp, vilken ofta spelade stor roll i hans streck och skojarfasoner.

Barndom

Redan i barndomen uppvisade Hazelius anlag för skojeri och båg. Redan som femåring ska han ha stulit en gardinstång från fattigstugan på Gärdet i Stockholm och använt denna för att knacka på fönster på andra våningen runt om på Östermalm och på så vis skrämt slag på intet ont anande damer och herrar. I ett berv till sin vän Anders Abraham Grafström (1790-1870) ska denna gardinstång ha legat honom så varm om hjärtat att Hazelius lät göra en promenadkäpp av den - och denna käpp var han aldrig utan i resten av sitt liv. Det berättas att han som tioåring ska ha använt käppen för att slå ner skatbon som han sedan placerade i skorstenar runt om i Gamla stan så att byggnader blev rökfyllda, ett spratt som i dagspressen omtalades som "eld-och-svavel-eftermiddagen," en referens till den bibliska berättelsen om Sodom och Gomorra och dess assocoationer till det faktum att Gamla stan på denna tid var centrum för prostitution och syndfullt leverne.

Ungdomsår

Under tonåren blev Hazelius utskickad i riket av sin fader, officiellt för att besöka släktingar och lära sig om landets historia, seder och bruk, inofficiellt för att inte betynga sina arma föräldrar med mer socialt uppsendeväckande tilltag än han redan gjort. Hazelius tog detta tilfälle i akt och satte igång en spiral av skojeri och spratt. Redan på tåget till Borlänge ska han ha använt käppen sin för att slå av hatten på folk som stod på perronger utmed hans resväg när tåget startade efter att ha släppt på och av passagerare. Enligt lokala tidningar ska dessa spratt ha åtföljts av tillrop i stil med "Länge leve konungariket Danmark" och "Klang i Storkyrkans klockor!" inifrån kupén. Trovärdigheten bakom dessa rapportrade citeringar bör ses på med viss skepsis, men antyder den infantila brist på koherens som Hazelius upptåg i ungdomsåren forfarande karaktäriserades av.