Västerbotten
Västerbotten är en plats där man arbetar. På söndagar skäms och ber man, resten av veckan arbetar man. Här tågar ortordoxt marxistiska skogsarbetare, uppgödda på vegansk husmanskost, in i den täta granskogen för att ideellt bidraga till rikets exportnäring. I landskapets enda tätort, Umeå, regerar socialdemokratins utsände missionär, Lennart Holmgång, i samråd med entreprenörskråets representant, Krister Olsson, över bortskämda kräk med akademisk examen. Här tillåts ingen bakåtsträvande och tillväxtfientlig folkvilja stävja bygg-entusiasmen. Kommunens budget för att godtyckligt flytta omkring olika kommunala institutioner säkras bland annat genom att man årligen låter riva upp och asfaltera om stadens samtliga gator, vilket skapar arbetstillfällen och därmed skatteinkomster. Landskapates många karga bergssluttningar har av dess rättmätiga ägare, det Stockholmska näringslivet, upplåtits till den tålamodsprövande men exotiska urbefolkningen som där vallar sina renar till trolltrummans sataniska rytm.
Västerbotten är, som den uppmärksamme redan slutit sig till, en kulturell smältdegel där samiska snöskotermekaniker lever sida vid sida med laestadianska punklegender och akademiska stjärnskott som lämnat prestigefulla utländska läroverk, lockade av universitetets rektors oförtröttliga nigande inför det annorstädes förfördelade storkapitalet (jmfr. Balticgruppen). I inlandet har allianspartierna i Sveriges regering låtit den sociala ingenjörskonstens ivriga små bävrar bygga ett uppsamlingsläger för varghatande Volvoägare och arbetslösa thailändska ungmöer. Det för bygden karaktäristiska svårmodet upplättas av den frihetsälskande lokalpatriotism som tar sig uttryck i skändandet av lika fridlysta som ihjälplågade lodjur.