Luleå: Skillnad mellan sidversioner
Ingen redigeringssammanfattning |
Ronny (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
||
(8 mellanliggande sidversioner av 4 användare visas inte) | |||
Rad 1: | Rad 1: | ||
Luleå är för de flesta människor i världen synonymt med Breach och deras metalinfluerade hardcore som på alla sätt överträffar Neurosis dito. Alltså inget illa om Neurosis, dom gör så klart feta grejer dom också men det är något med Breach som får det att kännas så där extremt jävla coolt att det blir nästan lite övernaturligt. Ungefär som när man tänker att Velvet Underground satt i någon ateljé hos Andy Warhol och betraktades som någon slags kitschig performanceinstallation när dom i själva verket spelade världens bästa slammer. Så råcoola är ju Breach också eftersom när Neurosis väl började hitta formen och släppte <i>Times of Grace</i> hade <i>It's Me God</i> redan varit ute i två år. I Lule märks inte så många spår av deras historiska gärning men det finns ju också något fint i att inte gotta sig i det förflutna utan mangla vidare på Föreningsgatan som om gårdagen inte fanns. Så man inte riskerar att bli institutionaliserade museiföremål såsom första vågens Umeå Hardcore kommit att bli sedan några kommunala informatörer fick för sig att plocka in den i stadens varumärkesbyggande arbete med tillväxtdriven kultur. | |||
[[Kategori: | Vissa tecken har kunnat skönjas på att etablissemanget visat intresse för att suga upp Lules andra storhet Matti Alkberg i sin kvävande famn, vilket potentiellt skulle kunna få samma konsekvens som Refuseds mottagande av regeringens exportpris. Som tur är verkar han dock alldeles för tjurskallig i sin anarkism och konstnärliga frihet för att det ska vara någon jättefara. | ||
[[Kategori: Svea rike]] |
Nuvarande version från 12 augusti 2020 kl. 07.05
Luleå är för de flesta människor i världen synonymt med Breach och deras metalinfluerade hardcore som på alla sätt överträffar Neurosis dito. Alltså inget illa om Neurosis, dom gör så klart feta grejer dom också men det är något med Breach som får det att kännas så där extremt jävla coolt att det blir nästan lite övernaturligt. Ungefär som när man tänker att Velvet Underground satt i någon ateljé hos Andy Warhol och betraktades som någon slags kitschig performanceinstallation när dom i själva verket spelade världens bästa slammer. Så råcoola är ju Breach också eftersom när Neurosis väl började hitta formen och släppte Times of Grace hade It's Me God redan varit ute i två år. I Lule märks inte så många spår av deras historiska gärning men det finns ju också något fint i att inte gotta sig i det förflutna utan mangla vidare på Föreningsgatan som om gårdagen inte fanns. Så man inte riskerar att bli institutionaliserade museiföremål såsom första vågens Umeå Hardcore kommit att bli sedan några kommunala informatörer fick för sig att plocka in den i stadens varumärkesbyggande arbete med tillväxtdriven kultur.
Vissa tecken har kunnat skönjas på att etablissemanget visat intresse för att suga upp Lules andra storhet Matti Alkberg i sin kvävande famn, vilket potentiellt skulle kunna få samma konsekvens som Refuseds mottagande av regeringens exportpris. Som tur är verkar han dock alldeles för tjurskallig i sin anarkism och konstnärliga frihet för att det ska vara någon jättefara.