Autofiktion

Autofiktion är en lyckad marknadsföringsstrategi producerad av det bokförlagsindustriella komplexet. Den går ut på att en författare skriver någonting som anspelar på författarens riktiga liv, men man slänger in lite påhittade grejer också. Inte coola grejer som när två hober blir burna i en säck av en skock orcher och det beskrivs i detalj över två hundra sidor i Sagan om de två tornen, mind you. Nej det är lite tristare grejer som slängs in i gängse autofiktiv roman. Typ att ens slöjdlärare Kent tallade på en i högstadiet eller att man runkat till porr och tagit kokain en handfull gånger. Kanske, alltså. Det är inte helt säkert. Bara kanske har man varit ätstörd eller på annat sätt självdestruktiv. Vem vet? Men det är tillräckligt spännande för att folk ska punga ut. Det geniala i strategin är att autofiktiva författare kan känna sig finkulturella och grisarna som smaskar i sig ur Bonniers tråg får göra det också. Det är trots allt litteratur det rör sig om. Det är alltså inte alls lika grovt och oförfinat som när Patrik Sjöberg skrev om hur hans tränare Viljo Nuosianen förgrep sig på honom. Men det uppfattas inte heller lika barnsligt och naivt som att läsa om hur två små engelsmän med håriga fötter blir burna i en illaluktande jutesäck från Parth Galen till Fangornskogen. Det är mer personligt och autentiskt än så. Att blanda hårdvalutan autenticitet med lite fiktion inslängt så att man inte ska kunna bli stämd och dessutom få känna sig som en riktig författare har visat sig vara en riktig kassako för den svenska bokindustrin.

Samtidigt är det många som längtar efter att ett nytt samhälle ska uppstå. Ett samhälle där författare återigen kan skriva minutiösa studier av två små killar som gillar att äta tårta och röka pipa, men för stunden hindras från att göra det för att de befinner sig i en brun säck som en uruk hai släpar över halva Midgård. Men innan dess kommer tonvis med böcker om hur nån från Lomma möjligen var huligan i början av 00-talet att hinna publiceras.