Brittiskt pund

Ni vet hur man i den civiliserade världen ofta utgår från tio när man räknar? Att en meter är 10 decimeter, och en decimeter 10 centimeter osv. Smart och lätt att komma ihåg, kan man tycka och det är det också. I Storbritannien jobbar man inte så pga nån sorts kollektivt mindervärdeskomplex för att man inte pallade hålla ihop imperiet, utan mätar i inches och feet och furlongs som hänger ihop så att en fot är 12 tum och en furlong 220 fot. Helt idiotiskt och invecklat. De har haft alla chanser i världen att ändra sig men då har USA hakat på och då är det plötsligt OK att hålla på med sånt här tjafs. Till saken:

I Storbritannien använder man valutan pund när man köper sin ale, sitt te och sin plommonstop. Det har man gjort sen romarna fick nog av vädret och stack tillbaka till Italien. Pundets mindre beståndsdel kallas pence och förhåller sig med att 100 pence är 1 pund. Imponerande med tanke på det efterblivna sätt att räkna på i övrigt. Dock har det inte alltid varit så här utan före 1971 (!) gick det 240 pence på ett pund uppdelat på 20 shilling som i sin tur utgör det hela pundet. Oerhört tjorvigt och folk skulle va nöjda om de lärt sig betala för sig med rätt antal mynt i 25-års åldern. Och vore inte detta sjukt nog så delades även pencen in i mindre beståndsdelar vilket är så dumt att det inte är värt att beskriva. Men så kom dagen då någon tog sitt förnuft till fånga och gjorde skiten begriplig 1971. Problemet var att det är skitdrygt att hålla koll på alla mynt i omlopp så de gamla och nya penny (1 pence) var i omlopp samtidigt fast med olika värden och en penny var därför värd 2,4 gamla. Förstå vilket jävla tjafs att hålla det här i huvudet men det gjorde britterna med en stiff upper lip av ren och skär masochism fram tills 1982 när alla gamla tagits ur bruk.