Labyrint

En labyrint är en kringelikrokig konstruktion med ursprung i antikens Grekland, som i olika sammanhang haft olika funktioner. När kung Minos byggde den första kända labyrinten var det för att hans fru pökat med en tjur, blivit gravid och sedan fött en tjur/människohybrid. Det hela gjorde Minos otroligt obekväm, så han byggde en labyrint för att gömma monsterfostret från omvärldens dömande blickar. En anledning lika god som någon att bygga en fantastisk stenkonstruktion.

På den tiden var människan så pass lik andra sorters djur rent biologiskt (vi människor hade ju knappt krälat ur pölen vd det laget) att det inte var helt ovanligt att mer eller mindre lyckade blandningar av människor och djur uppstod. Vi minns alla kentaurerna, faunerna, sjöjungfrurna, minotaurerna, vildvittrorna, och andra exempel på resultaten av människans aldrig sinande nyfikenhet och barriäröverstigande mod när det kommer till att testa hur det är att pöka med olika grejer. Allteftersom det mänskliga DNA:t utvecklades upphörde möjligheten att skapa människodjurblandningar, och labyrinten föll snart i glömska, då det inte längre fanns någon business i att bygga massiva gömställen för monstruösa avkommor.

Det labyrintiska skulle under 1900-talets första hälft återinta en ledande position i byggandets värld. Men inte i det fysiska byggandets, utan som verktyg i den språkliga arkitekturens verktygslåda. Jorge Luis Borges, argentinsk författare, var den som i sina snillrika noveller började använda labyrinten som en metafor för den mänskliga tillvaron, medvetandet, tiden och rummet. Borges blev en hit världen över, och metaforen spred sig som en löpeld. Den kom till och med till Västerås, där filosofen tillika författaren Lars Gustafsson kryddade novellsamlingen Berättelser om lyckliga människor med begreppet, om än på ett långt mer krystat och töntigt sätt än Borges gjorde. Vad som fick labyrinten att vara så fascinerande som språkligt uttryck är oklart. Kanske var det tidens anda som gjorde det, de första bristningarna i moderniteten hade uppstått och postmoderniteten började sippra in, vilket lär ha gjort labyrintens komplexitet omväxlande och tilltalande. Men det är bara gissningar. Vad som är lika oklart, är vad som gjort labyrinten obefintlig som metafor idag. Har vi blivit mätta på komplexitet och strul?

Hur det än må vara med den saken, kan vi i alla fall konstatera att labyrinten fått en sorts retrofunktion under 00-talet. Återigen är det mest i barnens värld labyrinten förekommer. Löjliga små barn springer runt iförda overaller och rultar runt i labyrinter gjorda av buskage, sly och ibland cementklossar i kommunala lekplatser och påminner oss om en tid då tidelag var åtminstone lite mer okej.