Självförtroendeplagg

Ett plagg man bara kan ha när man känner sig riktigt ball. En t-shirt som är snygg som fan, men på gränsen till för liten. När man vaknar på morgonen och känner sig som Steve McQueen, då kan man ha den. De morgnar man vaknar och känner sig som Sven-Otto Littorin är det helt omöjligt. Eller kanske ett par jeans som man inte riktigt vet om de är snygga eller ej egentligen, men ibland bara förstår att man kan bära upp, precis som Wendy O Williams skulle göra.

Falskt situationsbundet självförtroende

Vid vissa situationer kan en person få för sig att den kan bära upp ett plagg på grund av situationen den befinner sig i. Ett exempel på detta är när en person är full. Då är det lätt att gå bananas och dra på sig en skinnpaj med fransar på ärmarna, eller skoja upp en chapeau de paysan på hjässan och tro att man kommer undan med det. Det gör man sällan, vilket gör skammen än större när man vaknar dagen efter och inser vilken schmuck man var.

Ett annat klassiskt tillfälle då allt omdöme fallerar är utlandssemester, särskilt till sydostasien. På plats kan det vara ok att ha på sig flip flops, snäckhalsband - kanske till och med kläder av märket billabong. Men när personen kommer hem till sitt västerländska, senmoderna samhälle och försöker dra runt på stan med samma billabongshorts som var helt ok i Phuket, kommer den oundvikligen att drabbas av enormt stigma. Det inneboende självförtroende som kommer med en utlandssemester visar sig vara en chimär. Väl tillbaka i Uppsala är man inte lika cool som Heath Ledger i Point Break, utan bara ännu en tönt som ska falla in i det chinosbeiga ledet.