Subkulturell mat
Att äta mat är som bekant inte så neutralt som det först förefaller vara. När kråset smörjs på Sibylla i Skellefteå, vem har då tid, ork eller lust att ställa den trots allt relevanta frågan, hur käng är egentligen en 150g cheese med jalapeños på?
Varje subkultur har favoritmaträtter, lika självklart som en crustare har en alkisschäfer och en thrashmetallare har en backpatch.
Käng
Då käng är en genre som till stor del formats i Sverige, är det inte oväntat att det som är mest käng att äta, är olika sorters husmanskost. Att lyssna på Crude SS och äta en fiskgratäng med Coops rivost och svettiga broccolibuketter på, är något av det kängigaste man kan göra. För att inte tala om att inmundiga en billig, lättillredd och rinnig korv stroganoff med ris till tonerna av Bombanfall. Givetvis är genren också präglad av det etiska patos som är kännetecknande för kängtexter. Det vegetariska cuisinet ligger nära till hands, linsgrytor, punkplatta och egentligen all mat som bygger på krossade tomater är hörnstenar i en kängdiet. Men för den sakens skull är det inte nödvändigtvis mer käng att äta uteslutande vegetariskt, det ligger alldeles för nära hippierörelsen, som kängpunkarna säger sig förakta, men egentligen avundas, eftersom rökat är bättre och linsgrytorna faktiskt smakar gott.
Hårdrock
Eld är ju hårdrock, alltså är grillat automatiskt hårdrock. Muskler är hårdrock, alltså är stora köttstycken också hårdrock. Kompromisslöshet är hårdrock, därmed är även bearnaise hårdrock. På söndagar går det an med pizza från det lokala haket (gärna med folköl till), men om hårdrockaren får välja är det grillat kött som gäller, hela dagen. Detta är en sanning som spänner likt en kulinarisk regnbåge över hela hårdrocksspektret. Undantag kan göras för thrashmetallare, som i och med genrens starka koppling till United States of America, ibland föredrar att äta snabbmat därifrån, typ hamburgare och sånt.
Youth crew
Vad äter egentligen träningsentusiaster som lyssnar på Gorilla Biscuits och kikar på jumpaskor på nätet hela dagarna? Olika sorters godis, mest. Vegetarianism är inte alls ett måste för den som gillar youth crew, men många är det ändå. Men det är inget som egentligen påverkar livsstilen särskilt mycket. Mest signifikant för youth crew-genren är att den är superamerikansk, och präglad av en känsla av tonårigt uppror mot en vagt definierad auktoritet. Vad gör då en upprorisk tonåring fostrad i det nyliberala meckat USA? Äter en massa gotta. Att fröjdefullt snaska på Starbars, Jujifruits, Clark bars och snickers, allt godis som härrör från "over there" är vad som sätter pricken över i:t på en person redan iförd camoshorts, champion-huvtröja och nike high tops.
Emo-rap
Yung Lean, Drake och Lorentz måste ju också leva på något, men vad? Deras känsliga själar klarar inte av att ställa sig vid spisen för vad är väl poängen med att engagera sig i något så flyktigt som att koka ris när dess förgänglighet påminner om glöden i en lördagnatt. Kosten består istället till största del av färdigmat i form av champagne och cigg. Någon gång ibland blir det restaurangbesök men emo-rapparna petar mest i maten då och njuter mer av den glassiga omgivningen med vita linnedukar, kypare och silverbestick.