Bakhuvud

Det mänskliga bakhuvudets främsta användningsområde har sedan dess uppkomst på 30-talet f.Kr. varit att tjäna som målarduk för den mänskliga fantasin. Framhuvudet (med modernt lingo "fejset") har en naturlig resistens mot fantasier, eftersom det innehåller asymmetriska slemöppningar och broskkrökningar i form av ögon, munnar och näsor, vilka i kombination skapar så kallade ansiktsuttryck, som styr den mänskliga fantasin. Bakhuvudet är företrädesvis plant och tomt på meningsbärande hål. På bakhuvudet går det att lägga sina tankar om en annan människa som på en hylla. En person som älskar en annan person kan titta i timtal på den älskades bakhuvud och mana fram hisnande tankar om vad som kan försiggå i den älskades hjärna, som gör den så speciell som den är. På motsvarande sätt går det också att hata ett bakhuvud och ägna samma energi åt att till exempel gå bakom en vilt främmande person, som har en ful ryggsäck eller en mallig gångstil och genom att stirra på bakhuvudet piska upp ett skummande hat, härstammande från idéer om det fullkomligt motbjudande tankegods människan framför bär på. Det sägs att Maud Olofsson hade koppargjutning en av Göran Perssons bakhuvud i sin tantdojo utanför Ånäset, som hon brukade gå och skrika på när livet bar henne emot.