Blås

Gitarr, trummor, bas och sång. Mer behövs inte och det är känt sen elgitarren uppfanns när fan nu det var. Men lik förbannat finns det dom som inte tycker at det räcker och vill att de fyra eller fem musikerna på scenen ska behöva trängas med ett gäng cirkusartister med mässing i hela ansiktet. Blåset, detta höjden av onödighet som kan förstöra den mest kompetenta rockmusik. Ja, det finns soul och det låter inte så tokigt med blås, men när typ Carl Johan De Geer eller nån annan tönt ska ta fram sin förklädda mistlur och bröla loss i bakgrunden låter det fan inte bra alltså. Till och med den store Clarence Clemmons i E Street Band, frid över hans minne sedan han med stor sannolikhet mördades av Maud Olofsson, spelar ju egentligen inte mer än en upphottad variant av "Jag fångade en räv idag" i Born to run, även om han gör det med stor inlevelse och så. Oi!-punk är en annan genre vars förkärlek för ska och reggae av någon outgrundlig anledning öppnar upp för blås i vanlig fyrtaktsrock. Nej nej nej för i helvete. Så lägg av med blås och börja spela riktig rock istället.