Bluffsyndrom

Bluffsyndrom är benämningen på en psykologisk mekanism som innebär att den drabbade personen upplever sig själv som en bluff. Oftast tillämpas begreppet för att förklara en känsla på arbetsplatsen. Personen är rädd för att bli avslöjad som inkompetent, trots att allt pekar på att personen egentligen är fullt tillräcklig för att ha det jobb den har. Forskarna Pauline Clance och Suzanne Imes var de som myntade begreppet, i en studie av högpresterande kvinnor. Sedan dess har syndromet även funnits i andra grupper, som arbetarklass och etniska minoriteter.

På 2010-talet togs nya steg, då det visade sig att bluffsyndromet är vanligt förekommande bland ungdomar som bor i norra Norrlands tätorter. Ungdomarna upplever att de inte är ”riktiga” norrlänningar, då de inte besitter de egenskaper som traditionellt förknippas med att vara från Sveriges nordligaste delar. Att bära flanellskjorta är till exempel något som kan ge upphov till stress- och ångestkänslor hos den urbane norrlänningen, då den känner att den inte kan leva upp till de maskulinitetsideal som flanellen står för, som att kunna spika in en spik med ett slag, klyva en vedklabb med ett hugg, eller att pricka en älg rätt i hjärtat med sin studsare. Vidare skäms den urbane norrlänningen över att bära långkalsonger, då kapitulation inför elementen inte är förenligt med den lantliga norrländska identiteten. Den urbane norrlänningen lever ett dissonant liv, fyllt av skräck inför ett potentiellt avslöjande, att en smålänning eller dylikt ska upptäcka att personen inte tycker om att dricka ren sprit, inte har bestigit ett fjäll, eller ens sett en hermelin på djurpark.