Cirkusrock
Cirkusrock är ett samlingsnamn på rockmusik som låtit sig inspireras av 1900-talsfenomenet cirkus. I nio fall av tio blir utövande av rockmusik något fult och skamfyllt när den influeras av cirkusens skruvade estetik. Rent konkret kan cirkusinfluens ta sig uttryck i överdrivet melodramatisk sångstuk, temaskivor som baserar sig på Råttfångaren i Hameln, bruk av element som egentligen är främmande för rockmusik, som bastuba och tvärflöjt. Men det kanske mest graverande och stötande uttrycket för cirkusrock är när medlemmar klär ut sig live.
Trots att all rockmusik till viss del består av utklädnad (Bruce Springsteen ska enligt uppgift ha gett upp att bära jeans i hemmet för 20 år sedan, till exempel), gör cirkusrockare en extraordinärt stor apparat av att klä ut sig till hur de själva föreställer sig att lågtyska mjölnare såg ut anno 1658. Inte sällan involverar detta en trekantig
pirathatt, kråsskjorta med läderväst ovanpå, läderbyxor med färgglatt rutigt mönster som resulterar i svårartad cirkuspung för manliga utövare, näbbstövlar och dramatiskt smink.
Sedan sin storhetstid på 1970-talet har cirkusrockens mer utfreakade yttringsformer fört en tynande tillvaro i hela världen, med Tyskland som givet undantag. I alla länder utom Tyskland nöjer sig de flesta band med att inkorporera omsorgsfullt valda delar av cirkusen i sina akter, som när Tom Waits emellanåt tutar i en trombon. Andra band drar ner på tidigare starka cirkusinfluenser. Bruce Dickinson i Iron Maiden brukade på 1980-talet ha på sig en fågelmask av fuskguld när bandet spelade den 13 minuter långa The Rime of the Ancient Mariner. Men idag brukar Bruce begränsa sig till att ha på sig masken de första två-tre minuterna.